PATRIK ENGELLAU: Skolpolitik

Skolpolitiken börjar bli hetare och mer förvirrad än på länge vilket, tror jag, beror på två saker, för det första på Pisa-chocken om troligen permanent försämrade resultat i svenska skolor och för det andra på medelklassens tilltagande oro för att politikernas ambitioner att integrera invandrare ska leda stök och försämrad undervisning för medelklassens egna barn.

Dessa två överväganden pekar på riktiga problem, menar jag, och skiljer sig därmed från dagsdebattens mest upphetsade tvisteämne som är huruvida friskolor ska få dela ut vinster. Vad jag begriper är detta en skenfråga. Staten och kommunerna köper varor och tjänster från privata företag för ungefär 800 miljarder kronor om året, en femtedel av BNP, utan att besväras av att en del av detta förvandlas till vinst som kanske delas ut till ägarna. Många menar att man därför inte behöver bekymra sig om skolornas vinster. Men vinsterna kan faktiskt vara ett problem vilket jag strax återkommer till.

I år är det trettio år sedan jag som konsult hjälpte politikerna i Vaxholm att först i Sverige införa ett skolpengssystem. Jag hade ganska länge vurmat för idén och just, tillsammans med pedagogiskt och kommunalt erfarna personer, skrivit en instruktionsbok för kommunerna om systemskiftet (Medborgarnas Offentliga Utredningar 1991:4 Skolpeng hösten 92).

Här vill jag lägga en del fakta till rätta. Det anses allmänt att det var den borgerliga Bildt-regeringen som efter valet 1991 införde skolpengssystemet. Det var det inte. Nästan allt staten behövde göra, nämligen att ge friskolor samma ekonomiska behandling som kommunala skolor, hade gjorts redan i juli 1991 av en socialdemokratiskt kontrollerad riksdag. Bollen låg därmed hos kommunerna. Den nya regeringen visade noll intresse för experimentet i Vaxholm. Det vet jag för jag var i Vaxholm varenda dag i ett år för att förbereda omvandlingen. Regeringen hade inte ens fattat skillnaden mellan kommunal entreprenadupphandling av utbildning och ett kundvalssystem där föräldrarna väljer skola.

Men det fanns en sak regeringen behövde göra vilket tydligt förklaras i instruktionsboken. Om vinstmöjligheten införs i skolan så kan det förvrida incitamenten. Den som äger en friskola kan till exempel ge eleverna billig, lättsmält och undermålig undervisning och kompensera eleverna med glädjebetyg för att själv kunna plocka hem en rejäl vinst. Därför behövs en utomstående instans för betygskontrollen eller, som vi skrev, statliga beslut ”om införandet av ett betygssystem, om etableringen av ett system för fortlöpande inspektion och kvalitetskontroll av varje enskild – kommunal eller fristående – skola”. Detta tips har ingen brytt sig om i trettio år och därför har vi en högljudd och onödig debatt om vinstuttag i friskolor.

För tänk hur det skulle bli med att betygssystem som varken kommunala eller fristående skolor kunde fuska med. En gång om året gör alla elever ett prov, genomsnittsbetyget per skola räknas ut och resultatet publiceras på internet. En del skolor har kanske bättre elevunderlag och därmed högre betyg men det är trots allt resultatet som räknas, inte att en del skolor kan ha ett tyngre lass att dra.

Fram till för kanske tio år sedan hade det troligen räckt med denna betygsreform för att lösa Pisa-problemet. Att ständigt i full transparens bli utvärderad skapar fantastiska incitament för skolpersonalen och kommunerna att sätta till alla klutar. Men på senare tid har det alltså tillkommit en knivig och tidigare i stort sett okänd svårighet.

Fortfarande för trettio år sedan när instruktionsboken skrevs var migrationens inflytande på skolmiljön inget som diskuterades. Utgångspunkten i skoldebatten var att Sverige var ett homogent land och skulle så förbli trots politikernas prat om mångkultur. Alla, även jag, föreställde sig framtidens skola som en fortsättning på den svenska folkskola man själv fått uppleva med i stort sett total social integration. Alla samhällsklasser i samma klassrum. Förståndshandikappade och störiga barn sattes i särskolor och så var det problemet löst.

Politikerna har ingen aning om hur de ska lösa den nya skolsituationen med stök, oordning, kommunikationsproblem, bristande disciplin och permanenta störningar i undervisningen. De försök som görs med tvingande integration med hjälp exempelvis av bussning tycks inte fungera. Dessutom leder det till högröstade protester från medelklassföräldrar som när det kommer kritan hellre vill ha segregation än integration om integrationen ska gå ut över deras barns utbildning.

Detta problem kommer inte att gå över med tiden utan bara förvärras med tanke på att Sverige fortfarande meddelar runt 90 000 uppehållstillstånd om året (att jämföras med 150 000 år 2016 när asylansökningarna från toppåret 2015 behandlats). Det överraskningsfria scenariot är därför en etniskt segregerad svensk skola där de största förlorarna är studiemotiverade och begåvade invandrarbarn som hade mått bra av att gå i en god skola. Vinnarna är medelklassbarn utan motivation och läggning för studier som får fördelen av att dela klass med mer ambitiösa barn.

Därför tror jag tills vidare att det bästa vore att fördela barnen efter studiebegåvning vilket skulle gå av sig själv om skolornas betyg offentliggjordes enligt ovan och skolorna valde elever efter de sökandes meriter. På det viset skulle vi få meritokratisk i stället för etnisk segregering vilket troligen skulle ge avsevärda fördelar, till exempel att elever som inte är lämpade för högre studier inte längre skickas till universitet för att förvandlas till statsfinansierade doktorandproletärer.

Patrik Engellau