PATRIK ENGELLAU: Vilkas är ansvaret?

Det här är egentligen en onödig text eftersom alla borde vara överens om svaret på rubrikens fråga men eftersom någon sådan enighet till min bedrövelse inte föreligger vill jag ge uttryck för min övertygelse (för att eventuellt bli omvänd till någon sanningsenligare uppfattning).

Frågan är alltså vilka som bär ansvaret för det svenska samhällets akuta problem, till exempel den ökande brottsligheten, de otillräckliga skolresultaten, de till vintern förväntade elbristerna och mycket annat obehagligt. Någon kan invända att det är onödigt pedantiskt av mig att vara så petnoga med att placera ansvaret eftersom det viktiga är att lösa problemen, inte att peka ut skyldiga, men den invändningen biter inte på mig eftersom man inte kan vinna krig om man inte vet vem fienden är utan i stället skjuter på allt som rör sig.

I debatten förekommer ett stort antal svar. Till exempel läste jag nyligen en artikel där en erfaren polis skulle analysera polisens misslyckanden och fann tre skäl:

Det första är den omorganisation som genomfördes 2015 av dåvarande rikspolischef Dan Eliasson. Det andra är en överakademiserad polisutbildning. Det tredje är att HR- och kommunikationsavdelningarna har givits för stor makt.

Ansvaret för polisens debacle skulle alltså ligga inom polisorganisationen, särskilt dess ledning.

Jag tror gärna allt ont om Dan Eliasson men hans och de förra poliskollegornas skuld till brottsligheten har jag svårt att tro på. Att poliser kan vara lika egennyttiga sölkorvar som andra människor går naturligtvis inte att förneka, men någon betalar deras lön och borde inte tåla att polisledningen på eget bevåg gör om polismakten, enligt ovanstående analys, till en lekstuga.  Om du äger ett företag låter du inte din anställde VD hitta på vad som helst som äventyrar dina intressen. Och det finns faktiskt en regissör i den här kasperteatern som drar i alla trådarna, det ser man om man läser polisens senaste regleringsbrev som undertecknades i juni av inrikesminister Mikael Damberg. Det är en hel liten bok med detaljerade instruktioner, inklusive jämställdhetsintegrering, för polismyndigheten. Det är alltså inte så att regeringen ger polisen oförsiktigt lösa tyglar ty det kommer nya precisa regler varje år och ibland, som i år, sker det förändringar under pågående budgetperiod.

Som det är hos polisen är det också i den övriga staten och indirekt i kommunerna och landstingsregionerna. (Jag tycker det var så förmätet av landstingen att upphöja sig till hela regioner att jag protesterar genom att döpa om dem.) Regeringen och därmed de valda politikerna i allmänhet har ansvar för vad som sker.

Fast såklart att ministrarna har nära kontakter med sina generaldirektörer och andra högre tjänstemän i myndigheterna.  Dessa personer är ju tillsatta av politikerna. Jag vet inte hur ofta Dan Eliasson träffade sin minister eller dennes statssekreterare när han var polischef men jag har svårt att tänka mig att det var något annat än täta förbindelser. På det viset har den ovan refererade polisanalytikern rätt i att polisen själv har något att säga till om eftersom den utvecklas under ett ständigt pågående samråd med de politiska ledarna. Det är därför jag brukar säga att makten i Sverige utövas av politikerväldet tillsammans med det välfärdsindustriella komplexet. Mer konkret betyder det exempelvis Dan Eliasson och Mikael Damberg.

Sedan finns en annan skola i frågan om vem som bestämmer i Sverige och den skolan förklarar att Sverige styrs av ett löst sammanhållet konsortium bestående av EU, FN, Bilderberggruppen och schwabisterna i Davos plus ytterligare några mäktiga grupperingar, inte minst Big Pharma.  Och när mer än hälften av alla nya lagar som stiftas i Sverige tillkommer på order av EU är det klart att EU spelar en stor roll. Men trots allt ska alla idéer som utlandet vill införa i Sverige trasslas igenom regeringens och riksdagens trånga hål innan de kan verka i vårt land. Problemet är att detta nålsöga inte är trångt nog. Det är svårt för att inte säga otillåtet att stoppa flödet av bestämmelser framför allt från EU men man får som svensk medborgare sällan någon känsla av att de svenska politikerna på någon punkt ogillar de utländska förslag som de ställer sig bakom. De är tvärtom, exempelvis i miljöfrågor och Parisavtal, aktiva pådrivare. De har ej heller vidtagit några åtgärder mot invandringen vilket är ett tecken så säkert som något att de gillar hanteringen och därför är skyldiga till dess konsekvenser.

Men innan vi dömer politikerna bör vi betänka vårt eget ansvar. Som medborgare röstar vi och även om Sveriges form av demokrati ger mycket lite inflytande åt medborgarna så har vi faktiskt röstat. Dessutom påverkar vår mentalitet – och det gäller inte bara oss som röstar utan alla som bor här – hur de problem ser ut som politikerna misslyckas med att ta ansvar för. Om alla uppförde sig som pliktskyldiga, ansvarskännande, vuxna människor med sunt förnuft så skulle inte ens våra politiker ha så stora chanser att misslyckas.

Är inte allt detta självklart?

Patrik Engellau