Det västerland som är mitt hem har med tiden blivit allt tokigare, det är min ovetenskapliga men fasta övertygelse. Jag tror jag vet vad det beror på.

Visst fanns det dårar även tidigare. Jag själv var en gång marxist och medlem i vänsterpartiet kommunisterna, men det ursäktar jag med min ungdom och med att villfarelserna gick över ganska snabbt. Jag kan också ursäkta mig med att jag inte var så mycket marxist som oppositionell. Marxismen blev en högst tillfällig inkarnation av oppositionslusten.

Ändå vill jag inte riktigt räkna marxismen som en helt tokig teori. Den har i praktiken visat sig vara en ond och människofientlig lära som inte så många längre bryr sig om men den är samtidigt baserad på en del kraftfulla och fullt begripliga grundteser som till exempel Marx diktum att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi. Det är ändå ett påstående som går att diskutera på ett ordnat sätt. (En del av grundteserna är visserligen begripliga men helt felaktiga såsom arbetsvärdeläran enligt vilken en persons bidrag till samhällsekonomin kan mätas i enheten timmar kroppsarbete.)

Det fanns förstås också olika religioner som många ansåg tokiga men även där fanns ett slags metod i galenskapen. Till exempel bygger kristendomen på ett antal obevisbara dogmer om Guds existens och om Jesu frälsande kraft men det finns, tror jag man kan säga, en sammanhållen struktur av teser och värderingar som skapar enighet bland de kristna (utom när olika avdelningar krigar mot varandra). För övrigt är det nog kristna värderingar som ligger till grund för västerlandets kulturella och ekonomiska framgångar.

Underligt nog bygger båda dessa tankeriktningar – marxismen och kristendomen som är de enda framstående och hyggligt långlivade ideologiska tokigheter som västerlandet, vad jag kan komma på, presterat – på samma upphöjda framtidsdröm, nämligen att jorden ska förvandlas till ett paradis för människan.

Vår tids dominerande teorier verkar minst lika svårgreppade som marxismen och kristendomen. Ta tesen om koldioxidens skadeverkningar. Den bakomliggande föreställningen om att en höjd koldioxidhalt under ett antal speciella omständigheter kan höja jordens temperatur kan jag till nöds tro på men att jag kan tro på det beror bara på att folk som vet tusen gånger mer än jag om frågan säger att det kan vara så. När jag själv ska försöka utröna fakta slår det slint. Jag begriper inte vad jag läser. Jag kan lika gärna börja leta efter Gud.

På senare år har jag börjat misstänka att även folk som vet tusen gånger mer än jag själva famlar. Även de mest elementära klimatfrågor tycks sakna svar, till exempel om det är bra eller dåligt att odla mer skog. När man sedan kommer in på tyngre spörsmål som tillförlitligheten hos IPCC:s klimatmodeller är det som att försöka följa en ung, spänstig ekorres språng från tallegren till tallegren. Plötsligt upptäcker man att det är fullt med ekorrjägare i farten men den smidige gnagaren är för undflyende för alla. Man tror sig se den långa, ludna svansen i olika vetenskapliga undersökningar men för varje undersökning som säger något finns det andra som påstår motsatsen trots att man anar en ekorrumpa även där. Så håller det på. Man lyckas aldrig greppa furufnatten.

Vi tror gärna att om vetenskapen inte lyckas prestera tillförlitliga svar på svåra frågor så är lösningen mer vetenskap. Men det kanske är tvärtom. Om världen anställer fler klimatforskare verkar vi inte nå säkrare svar utan bara större medvetenhet om hur lite vi vet. Om det helt saknats klimatforskare skulle världen inte ens ana att den eventuellt har ett problem.

Det speciella med vår tid är att vetenskapen ägnar så stora ansträngningar till att upptäcka och kartlägga problem – klimatet, rasförtrycket, könsmaktsordningen och så vidare – i stället för att koncentrera sig på att hitta bra lösningar, exempelvis… ja, vadå? Bra lösningar, till exempel penicillinet och Darwins utvecklingslära, kommer ofta trots att man inte vet vad man letar efter. Men i vår tid kommer alla forskningspengar från politiker och politiker kan inte dela ut anslag till forskare som inte vet vad de letar efter. Politikernas uppgift är att lösa problem. Forskare som vill ha anslag måste därför presentera problem, ju större och mer skrämmande desto större anslag.

I sista hand beror alltihop på västerlandets ekonomiska framgångar. Det finns helt enkelt varje år ett allt större ekonomiskt överskott att göra något med. De gamla egyptierna hade byggt fler pyramider och sfinxer, den franska monarkin hade anlagt några nya Versailles. Men vi har andra vanor. Vi uppfinner nya födkrokar som inte i huvudsak är till för dem som betalar, alltså skattebetalarna, utan för dem som krokar på vare sig de är välfärdsklienter eller klimatforskare.