Polischefen i Sollentuna Christoffer Bohman uttalar sig i gårdagens Aktuellt om det ökande antalet skjutningar.

Han börjar med att tala om en smygande samhällsutveckling som pågått i decennier ute i de utsatta förorterna:

– Unga män har växt upp med total hopplöshet, total brist på framtidstro, med stor rädsla, och så sugs de in i gäng.

Redan här börjar jag ifrågasätta hans samhällsanalys. Varför har de växt upp med total hopplöshet? Om vi tar skolan i Storstockholm som exempel så satsas det dubbelt så mycket pengar på en elev i ett utsatt område mot vad det gör på en elev i ett lugnt och välfungerande område.

Så varifrån kommer känslan av hopplöshet? Det kan inte vara från skolan. Jag finner det mera troligt att den kommer från hemmet där ofta båda föräldrarna är hänvisade till ett liv i språkligt utanförskap, sysslolöshet, ständigt barnalstrande och evigt bidragsberoende.

De ungas brist på framtidstro, som Bohman också nämner, kan säkerligen härledas till samma källa. I föräldrarna ser de sin egen framtid och den ter sig inte speciellt attraktiv eller eftersträvansvärd.

Var rädslan som Bohman talar om kommer ifrån kan jag inte förklara, men jag gissar att den kommer ifrån den totalt normlösa och våldsamma tillvaro som de gängkriminella lever i redan från mycket unga år.

Bohman fortsätter:

– De här unga männen har ju inget kapital över huvud taget och är ganska normförstörda. I de här gängen så bildas det sen normer kopplat till grovt våld och det finns också förväntningar i gruppen på att begå våldshandlingar.

Jag gissar att Bohman här försöker sig på att citera sociologen Pierre Bourdieu och hans teorier om socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital, utan att riktigt behärska ämnet. När Bohman påstår att de gängkriminella saknar ”kapital” så förstår jag, som kan min Bourdieu, att han syftar på socialt och kulturellt dito. Men de flesta tolkar det som ”pengar” och är det något som dessa gängkriminella inte saknar så är det pengar. Tvärtom, de har genom sin kriminella verksamhet betydligt mer av den varan än vad de flesta laglydiga har.

Jag börjar bli mer och mer övertygad om att så gott som samtliga polischefer i landet har gått fel utbildning. Istället för polishögskolan borde de ha gått socialhögskolan. Eftersom de ideligen och allt mera frekvent sitter och uttalar sig som socionomer och sociologer istället för poliser.

Det finns många fördomar runt polisens arbete, precis som det gör om socialtjänstens. Vi socionomer, eller ”soctanter” som vi ofta kallas med ett nedsättande epitet, förväntas alltid stå på de kriminellas sida och det är en allmän sanning att vi gullar och pjoskar med de kriminella. Detta stämmer naturligtvis inte, men att nå ut med den informationen på sociala medier är en total omöjlighet eftersom folk som aldrig arbetat inom socialtjänsten ”minsann vet hur det är”.

Det grundläggande temat inom den 3,5 år långa socionomutbildningen är att ge färdigheter att se och förstå samhällsutvecklingen ur ett politiskt, historiskt, ekonomiskt, sociologiskt och psykologiskt perspektiv och hur den påverkar medborgarna idag.

Jag vet inte hur stor del av utbildningen på polishögskolan som omfattar sådana moment, men när jag hör alla dessa polischefer som om och om igen försöker förklara de gängkriminellas situation utifrån ett omfattande psykologiskt, omhändertagande och förstående perspektiv istället för ett rättsuppehållande och brottsbekämpande så blir jag bekymrad.

Jag vill på intet sätt förringa polischefernas arbete. De, och framförallt deras mannar, står i den verkliga frontlinjen mot den allt grövre brottsligheten. Men jag skulle önska att de börjar uttala sig mer som representanter för polisen snarare än för socialtjänsten.