En oroväckande sak är att vi i vårt land, enligt min mening, inte har någon seriös diskussion om PK-ismen, till exempel vad den innebär, varifrån den kommer, vem den gynnar och så vidare. Själv har jag visserligen lagt fram teorier sedan den här bloggen startade men mina betraktelser har inte gjort så mycket intryck. Kanske förtjänar de inte bättre. Men att mina hugskott eventuellt inte håller förklarar inte varför saken i allmänhet inte diskuteras vilket är märkvärdigt med tanke på det politiskt korrekta tänkandets ideologiska dominans i vårt land. Det är som om man på 1600-talet inte hade funderat över kristendomen.

Om jag hade varit lagd för konspirationsteorier så hade jag hittat på en förklaring som går ut på att folk är rädda att diskutera PK-ismen eftersom diskussion omfattar vridande och vändande och ifrågasättande av begrepp och att den som ifrågasätter PK-ismen blir bestraffad. Ifrågasättare förlorar jobbet, kanske maken, sina frilansuppdrag och de flesta av sina vänner. Det är väl ingen konspirationsteori! invänder du kanske, det är ju precis vad som händer. Inte nu längre, påstår jag. Jag själv har sagt synnerligen ifrågasättande saker i många år utan minsta obehagliga följder annat än, peppar, peppar, sura motargument (plus ett vykort med inlindade mordhot för ett antal år sedan).

Problemet med att inte resonera seriöst om sådana här saker är att man öppnar för folk som sår ogräs i rabatterna. Farliga teorier kan göra sig breda. Jag såg just en farlig teori som presenterades i en nästan två timmar lång och rätt välgjord film från en organisation som heter Palaestra Media och troligen kallar sig själv frihetligt konservativ eller något ditåt medan Expo sannolikt skulle säga högerextremistisk. Min uppfattning är att filmen är antisemitisk.

Filmens högst relevanta grundfråga är varifrån den svenska mångkulturpolitiken kommer. Mångkulturpolitiken rymmer synsätt som inte existerade fram till sextiotalet. Sedan blev den plötsligt lag när Riksdagen enhälligt, utan diskussion och troligen utan att begripa vad den gjorde, röstade igenom proposition 1975:26 och vips blev Sverige mångkulturellt enligt statuterna. Sedan dess har mångkulturen i flera avseenden, varav många är obehagliga, också blivit svensk praktik. Hur gick det egentligen till?

I filmen hävdas utförligt och med övertygelse att det var judarna som låg bakom idén om mångkultur. En hitflyttad, till en början rätt ensam, polsk jude vid namn David Schwartz drev kampanj för frågan i Bonnier-ägda Dagens Nyheter. Argumentet var att kulturblandning stod på historiens dagordning och att etniskt rena samhällen representerade en förgången era. Så småningom tog kampanjen skruv och Olof Palme började intressera sig för budskapet om mångkulturens ödesbestämda och välgörande roll.

I själva verket, sägs det i filmen, vill judarna för egen del ha ett etiskt rent judiskt samhälle som i Israel. Men i den övriga världen är judarna genom sitt ringa antal dömda att tillhöra en minoritet vilket bland annat lett till Förintelsen. Judarnas lösning på sitt minoritetsproblem – och här kommer konspirationsteorin – är att genom mångkulturpolitik säkerställa att alla människor tillhör minoriteter så att judarna inte längre är avvikare och därför inte behöver utsättas för minoritetsförtryck.

Jag förnekar inte att det finns ett element av logik i teorin (det gör det i alla konspirationsteorier) men vid närmare eftertanke avslöjas tillräckligt många orimligheter för att man ska dra slutsatsen att vi här ser ett stycke renodlad judefientlighet och antisemitism, det vill säga tanken att mångkulturen och dess otrevliga följder är judarnas fel.

Hur kunde David Schwartz och hans få judiska svenska meddebattörer få världsjudendomens uppdrag att genomföra det mångkulturella projektet? Hade Sions Vise avhållit en ny kongress? Varifrån kom pengarna till att driva projektet? Observera att George Soros ännu inte var på banan. Hur kunde det ringa antal människor som judarna utgör lura hela den övriga världen – som inte hade något tydligt att vinna på mångkulturen – att på ren spekulation sig själva ovetandes omvandla sina länder för att tillfredsställa ett judiskt hugskott om hur man kan stoppa pogromer?

Att judar kan tilltalas av hugskottet om mångkulturens fördelar kan gå att begripa – och många har gjort det – men att mångkulturen blivit en sådan succé i den politiskt korrekta samtiden går inte att förklara med att judarna ville det. Sådan makt har de inte. Däremot, tror jag i alla fall, får man en ledtråd av att Olof Palme tände på idén. Olof Palme betyder staten, staten betyder politiker och sedermera dagens politikervälde, politikervälde betyder humanitär supermakt och välfärdsindustriellt komplex. Mångkultur visar sig allt tydligare innebära att det välfärdsindustriella komplexet får ett vidunderligt expansionsutrymme. Det inte så konstigt att starka krafter kräver mångkultur och att allas lika värde blivit Sveriges officiella värdegrund.

Men mitt syfte var som sagt inte att exercera mina möjligtvis lama käpphästar utan bara att ondgöra mig över att samhället i övrigt inte har några starka och intellektuellt övertygande synsätt som inte bygger på antisemitism när Palaestra Media och dess meningsfränder lägger fram sin förklaring till mångkulturen. Eller finns det några bra alternativa tydningar som jag har missat?

Det sorgliga för judarna – det vill säga de judar som eventuellt fortsätter att värna om mångkulturen – är att de rimligtvis upptäcker att de skjutit sig i foten. De har använt mångkulturen för att hejda nazismen och den antisemitiska högerextremismen men i stället fått den virulenta antisemitiska islamismen när Sverige öppnat sig för nya kulturer. Eftersom den antisemitiska högerextremismen hos oss är en tills vidare utrotningshotad art måste detta vara att förflytta sig ur askan i elden.