Jag har funderat lite över det där om polisens uttalande om att kriminella är ”krigströtta” och ”slutkörda”. Och det är klart att det, som en läsare mycket riktigt påpekat, rent tekniskt är alldeles sant. Det är givet att det tar på krafterna att leva ett kriminellt liv, det fattar minsta knodd. Det som stör mig är att polisen alls lägger energi på att bry sig om det och basunera ut det över det slutkörda svenska samhället. För det är samhället som är slutkört – och det är de kriminellas fel.

Det är klart att det finns en tid och en plats för att bry sig om även tungt kriminellas psykiska hälsa. Men den tiden är inte nu, medan de gör gatorna osäkra för allmänheten, utan först när de lagförts och sitter bakom lås och bom för lång tid framåt. Och platsen för denna omsorg är verkligen inte polismyndighetens presskontor.

Att polisen allt mer blivit socialtjänstens utsträckta arm, uppfylld av bekymmer om socioekonomiska omständigheter, är en katastrof för hela samhället. Tyvärr tror jag, som så många andra, att det beror på feminiseringen och det kvinnliga inflytandet på polisen. Poliser av båda könen förväntas inta roller som medkännande mödrar, och då framför allt i relation till grovt kriminella och andra som anses ”utsatta”.

Men är dessa ”utsatta” verkligen utsatta? Nej. I själva verket är det främst de själva som utsätter andra för fara.

Detta faktum tycks vara totalt bortsopat ur denna onaturliga och påtvingade moderlighet som nu präglar myndighetssverige. Men så handlar det också i grund och botten om samma beteende som det vi ser hos kvinnor som kontaktar mördare och andra kriminella i fängelset. Ju värre brottsling, desto ljuvligare blir frälsningen, liksom.

Jag tror nämligen, utan att ha något annat belägg än mina personliga erfarenheter från den korta tid då jag jobbade inom socialtjänsten, att många av de kvinnor som väljer att arbeta inom de verksamheter där de kommer i kontakt med grovt kriminella kan ha lite av samma beteende. De trånar efter den farlige mannen, och längtar efter att kunna hjälpa till och skapa förändring, precis på samma sätt som de kvinnor som skriver brev till mördare.

Men det här beteendet är naturligtvis oerhört destruktivt. Ytterst få farliga män har blivit hjälpta av trånande kvinnor. Istället blir kvinnorna ofta utsatta för våld och förnedring och slutar som vrak. Deras villkorslösa åtrå legitimerar brottslingarnas egenkärlek och får dem att känna att de är värda respekt och vördnad oavsett hur många, eller hur brutala, mord de än begått.

Det blir precis likadant när en hel polismyndighet tar på sig rollen som den moderliga kvinnan som ska trösta, hela och frälsa. Den här attityden legitimerar de kriminellas krav på särbehandling och respekt. Det enda som dialogpolis, pizzaluncher och tårmilt prat om ”slutkörda” brottslingar leder till är sannolikt värre och grövre brottslighet, med allt fler oskyldiga offer som resultat.

Jag har förstås skrivit om det här förut, och jag ber om ursäkt för upprepningarna, men jag ska likväl berätta vad jag tror är åtminstone en bidragande orsak till att det här skruvade beteendet tycks bli allt vanligare. Jag tror att det handlar väldigt mycket om det utbredda föraktet för kvinnor i rollen som hustrur och mödrar.

Vid det här laget har redan ett par generationer kvinnor vuxit upp med feministetablissemangets pekpinnar om att det är en kvinnofälla att vara maka och mor. När kvinnor redan från barnsben får veta att deras modersinstinkt är något fult, som de borde skämmas över – vad ska de då göra med dessa känslor när de börjat utveckla dem? Jag får en allt starkare känsla av att många kvinnor utser farliga män i förorten som ställföreträdande bebisar som behöver deras omvårdnad.

På något sätt har sedan den här missriktade moderligheten spridit sig i samhället och blivit norm – även hos män. Det är därför vi idag ser vuxna män, som borde vara starka och stabila, bete sig som mesar. Dan Eliasson, med sitt bagatelliserande av ett brutal kvinnomord och snyftande gråt över hennes mördare, är bara ett exempel. Det finns tyvärr många fler.

Vad Sverige behöver, för att få bukt med kriminaliteten, är vuxna män som vågar vara män och som vågar stå emot feminiseringen – och vuxna kvinnor som inser att det inte är de hänsynslösa brottslingarna som ska värnas, utan deras offer.