En av mina käpphästar är att u-landsbistånd inte fungerar. Min tes är mycket hårdare än nästan alla andra biståndskritikers (utom möjligen skotten och nobelpristagaren Angus Deatons, bilden). Jag säger inte att problemet är att pengarna placeras på konton i Zürich av korrupta ministrar i mottagarländerna. Jag tror till och med att det vore bättre om biståndet hamnade i alplandet eftersom det då inte kan stöka till mottagarlandets egen flämtande ekonomi.

Jag säger inte att misslyckandena beror att insatserna är felinriktade, till exempel på motorvägar i stället för hjälp till fattiga bönder och förtryckta kvinnor. Jag kommer överhuvudtaget inte med några argument som kan användas som konstruktiv vägledning i syfte att få biståndet att fungera bättre. Jag tror att u-landsbiståndet till sin natur är skadligt för mottagaren eftersom det oundvikligen snedvrider och förstör de svaga sprittningar av ekonomisk utvecklingskraft som kan finnas även i de eländigaste situationer. Biståndsfinansierade projekt är en sorts organismer som specialiserar sig på en särskilt sorts föda, nämligen bistånd, och blir beroende av bistånd. Det är ungefär som Arbetsförmedlingen. När Arbetsförmedlingen skapar ett jobb har den bara skapat ett stycke liv som bara kan överleva om myndigheten fortsätter att trycka in pengar.

Jag tror att jag är unikt lämpad att bedöma detta. Jag kom till Guinea-Bissau på sjuttiotalet med femtio miljoner kronor på fickan att användas för utveckling. Det var mer än statsbudgeten. Landet, en gammal portugisisk koloni, var så underutvecklat som det gick. Om Angus Deaton hade velat desajna en ekonomisk situation där biståndets effekter helt empiriskt hade kunnat studeras så var det här fallet idealiskt. Det fanns inga störande inflytanden i form av redan svagt pulserande marknadsekonomi (och det lilla som fanns utraderade regeringen snabbt och effektivt, se här). Allt som hände berodde således på det i sammanhanget enorma biståndet. Biståndet var inte en marginell företeelse utan ekonomin själv.

Går det att förstå vad jag försöker säga? I alla andra biståndsländer är pengarna som kommer utifrån så obetydliga jämfört med vad landet själv skrapar ihop att effekterna av biståndet knappast kan identifieras. Allt flyter samman och blir oöverkomligt svårt att analysera.

Men den del av det välfärdsindustriella komplexet som håller på med bistånd – samt dessas uppbackare i media och i statsunderstödda NGO:er – har förstås en annan uppfattning ty det handlar om deras PK-istiska ideologi och häpnadsväckande ofta även om deras lön. De lever inte bara för utan även av biståndet. I det perspektivet är Afghanistan ett spännande fall där jag slagit vad med en kompis.

När talibanerna den 15 augusti slagit ut västerlandet inklusive Sverige förklarade den svenska utrikesministern och andra viktiga svenska beslutsfattare att det hädanefter inte skulle gå en svensk biståndskrona till det talibanstyrda Afghanistan; en rätt stor förändring med tanke på att Afghanistan dittills varit det land som erhållit mest svenskt bistånd per år.

Cynisk som alltid sa jag till kompisen att det nog blir en strid om detta fasta svenska beslut. När tingen lugnade sig en aning, sa jag, så kommer den svenska biståndsapparaten att vilja återstarta verksamheten. Dagens Nyheter verkar ligga i frontlinjen. Nyligen kom en artikel där en bistånds-NGO förklarar att talibanerna kanske inte är så farliga i alla fall. Några av dem är numera nästan civiliserade. Och tänk på hur kvinnorna kommer att lida utan bistånd!

Sedan, den sjätte september, förklarar tidningen på ledarplats att ”Sverige är ett rikt land”. Det betyder att vi inte ska sluta med biståndet till Afghanistan även om det aldrig fungerat. Det har du råd med, snåla skattebetalare, hötter ledarsidan med ett anklagande pekfinger. Felet i Afghanistan har bara varit korruptionen. Därför behövs nu ”strikta kontrollåtgärder”. ”Sveriges bistånd behöver ett omtag” hävdar tidningen förnumstigt som om det bara handlade om att inrätta någon ny kontrollmyndighet.

Så kompisen och jag slog vad om tusen kronor. Jag tror att biståndskomplexet vinner och att verksamheten fortsätter trots talibanernas historiska grymheter och osvenska kvinnosyn. Han tror att politikerna kommer att hålla sig till sina augustiplaner och lägga ned verksamheten i Afghanistan.