PATRIK ENGELLAU: Fler framtidsstudier, tack

Å ena sidan tror jag inte på framtidsstudier vilket jag rätt ofta förklarat på den här sidan. Jag har ju ändå jobbat på ett statligt framtidsinstitut så jag borde veta. Lön fick jag också vilket kan vara ett tecken på att min synska förmåga inte ansågs helt värdelös. Men jag tror som sagt inte på spådomar.

Samtidigt tror jag ganska benfast på de konkreta förutsägelser jag tjatat om ett halvdussin år och som alla går ut på att den politikerstyrda delen av Sverige gradvis hamnar på allt halare is och att det kommer att bli värre till dess att det sunda förnuftet – på något vis som jag inte kan förutse – detroniserar PK-ismen som landets dominerande tänkande. Grundtonen i min vision för framtidens Sverige är kort sagt dyster. Jag kan inte se någon realistisk väg ur den soppa som vårt land kokat åt sig och nu satt sig att bada i.

Självmotsägelsen i dessa två observationer är alltså att jag å ena sidan är rätt säker på att Sverige som vi lärt känna det mer eller mindre går åt pipan och å den andra inte tror på min egen svårmodiga vision eftersom jag rent allmänt inte litar på profetior.

Jag läser just andra delen av Arthur Koestlers självbiografi. (Ibland blir jag irriterad på honom ty ofta har han inget att säga och övergår då till ordekvilibrism – han är en rackare på att svänga sig med ord, lite Strindbergsvarning där – men så plötsligt får orden grepp i verkligheten och kan åter börja göra nytta för texten.)

Vid mitten av trettiotalet är Koestler en utblottad, avhoppad exkommunist som kommer på att han ska skriva en bok om den romerske cirkusgladiatorn och slavledaren Spartakus som levde århundradet för Kristus. Tidevarvet var fullt av samhällelig rädsla och disharmoni. Framstående samtida tänkare oroade sig för Roms framtid: ”Det hade varit ett sekel av social oro, misslyckade revolutioner och häftiga massrörelser, ända från det sicilianska slavupproret som ledde till korsfästelsen av 20 000 rebeller… och mitt i alltsammans Spartakus, den största och gåtfullaste figuren av allihop”, skriver Koestler. Samhället var enligt Koestler i förfall och det är inte utan att man kan känna igen sig i beskrivningen av Rom för över tvåtusen år sedan:

De faktorer som ledde till dessa omvälvningar verkade på något sätt välkända: nedbrytningen av traditionella värderingar, den snabba omläggningen av det ekonomiska systemet, massarbetslösheten framkallad av import av slavarbetare och billig spannmål från kolonierna, jordbrukarnas ruin, den korrumperade administrationen och den dekadenta härskarklassen, den sjunkande nativiteten och den avskräckande höjningen av antalet skilsmässor och aborter. Endast mot denna bakgrund kunde man förstå att ett band på sjuttio förrymda cirkusgladiatorer på några månader kunde växa till en armé på 70 000 man som i två år höll hela Italien i ett järngrepp.

Roms framtidsforskare, augurerna, som läste framtiden i fåglars inälvor, måste ha dragit samma slags slutsatser om det tillkommande som jag gör idag. Men så plötsligt gick det åt pipan, det vill säga att det gick åt pipan med profetiorna men inte med Rom. Spartakus blev korsfäst tillsammans med de övriga 70 000 slavrebellerna. Romarriket höll ihop i ytterligare femhundra år. Det måste ha känts som ett västgötaklimax för de romerska futurologerna.

Även om man inte kan räkna med något annat än att ha fel när det gäller samhällets framtid så bör man fundera över den. Om man jämför med djuren är denna förmåga en av människans många förbannelser. Men just på den här punkten har människan, i varje fall den svenska människan, inte blivit tillräckligt förbannad av ödet. Vi borde ha fler tankeväckande och kanske hoppingivande, kanske förskräckande framtidsscenarier i omlopp i den svenska samhällsdebatten.

Romarna sa att den gudarna vill förgöra slår de först med vansinne. När man lyssnar på en svensk partiledardebatt i teve får man lätt intrycket att gudarna tagit detta första steg. Nästa steg är, tror jag, att gudarna klipper till med kollektiv katatoni vilket exempelvis kan yttra sig i symtomen stupor och mutism som innebär att de drabbade inte kommunicerar med omvärlden. Varför tar vi inte bladet från munnen och berättar vad vi tror om framtiden?

Patrik Engellau