Jag äter ofta lunch med vänner. Mat ska man ju ha i alla fall och på det viset så får jag reda på hur andra människor tänker. För det mesta tänker de som jag vilket tvärtemot den vanliga uppfattningen främjar vår gemensamma förståelse av saker vi funderar på. Den gängse uppfattningen är att när folk med ungefär samma inställning träffas så utvecklas inga tankar. I stället, hävdas det, uppstår en ekokammare där kontrahenterna bara upprepar sina gemensamma fördomar.

Jag påstår inte att en sådan effekt inte skulle kunna uppstå. Jag vet inte så mycket om fotbollssupportrar men jag kan föreställa mig att sådana psykologiska fenomen kan inträffa under spännande matcher. Det är liksom inte läge för ett sökande, öppet och trevande tankeutbyte.

Men om man ska åstadkomma något seriöst, till exempel en kriminologisk studie över brottsbenägenheten hos olika befolkningsgrupper eller något vetenskapligt om hur olika slags skogsbruk påverkar luftens koldioxidhalt, så är det mycket effektivare om forskarna grundföreställningar harmoniserar och personerna kanske rentav gillar varandra.

Kort sagt satt jag i ett sådant möte häromlunchen. Först hade vi lite ekokammare och lamenterade över tillståndet i nationen vilket troligen förstärkte våra fördomar och den naturliga uppfattningen att väldigt många människor inte verkar kunna tänka.

Sedan sa lunchsällskapet plötsligt att vad gnäller vi om egentligen? Se, vi får en god lunch som vänlig personal har ställt fram på bordet åt oss, vi lyckades ta oss hit med rena och snygga offentliga transportmedel som dessutom gick på tid. Vi bor i hyggliga bostäder med rinnande vatten som aldrig, vad jag kan minnas, ens för en timme har slutat rinna och faktiskt har det på fungerat nästan lika bra med elektriciteten.

Du har rätt, sa jag, jag kan inte minnas mitt senaste elavbrott. Det är lätt att fylla på med fler exempel på hur bra det mesta fungerar. Livsmedelsbutikerna är fulla med varor och de flesta får lön på kontot den 25 varje månad. Om man vill kan man få vaccin mot covid. Det finns billiga och snygga kläder och det går faktiskt att ta sig fram till och med med bil till och med i Stockholms centrum även om politikerna hela tiden hittar på nya krångel.

Men samtidigt finns ju alla de stora problemen som vi jämt pekar på, sa lunchsällskapet, jag menar invandringen, brottsligheten, de försämrade skolresultaten, de lögnaktiga och ansvarslösa politikerna och så vidare.

Det kanske är att slå in öppna dörrar, föreslog jag, men är det inte så att nästan allt som hamnar under politisk kontroll angrips av förruttnelse? Det som får landet att fungera är den verksamhet som ligger utanför starkt offentligt inflytande. Hyggliga, förnuftiga människor som tar ansvar för sina liv och ser till att barnen gör läxorna går upp på morgnarna, tar sig till jobbet och utför sitt pensum varefter de går hem och lagar middag till familjen. Det är rena undret, ett maskineri som går av sig själv utan övervakning av socialen och som håller nationen flytande.

Min dotter är trettio år och hade kräftfest i föräldrahemmet i förra veckan, sa lunchsällskapet. De var trevliga och artiga människor allihop, tvärtemot vad man kunde förvänta sig om man bara ser på statstelevisionen. Alla verkade vara företagare. En ung dam hade startat ett helt digitalt livförsäkringsbolag. Jag nästan återfick tron på Sverige. Det finns något stort som vi skulle kunna lita till.

Vad är det? frågade jag.

Det är väl det gamla vanliga, sa lunchsällskapet. Det som en gång byggde ett bra Sverige och som skulle kunna göra det igen, nämligen ansvarskännande medelklassare som lyder lagen och får frihet att bygga sina familjer och sina liv utan att överheten ska in och peta alltför mycket i deras tillvaro.

Kan det vara så enkelt? sa jag med tvivel i rösten.

Jag tror det, sa lunchsällskapet. Åtminstone sa Aristoteles det. Medelklassen måste styra, sa han, för bara medelklassen har lämpliga värderingar. De rika vill bara bli rikare och de fattiga vill bara ta andras pengar. Medelklassen odlar sin egen täppa och anstränger sig ständigt för att förbättra sin egen och därmed andras levnadssituation. Idealiska människor, helt enkelt.

I så fall har vi kommit fram till något vi redan visste, sa jag. Den avgörande politiska kampen idag står mellan å ena sidan den skötsamma, förnuftiga medelklassen som står på egna ben och å den andra de politiska härskarna. Härskarnas politiskt korrekta värderingar styr tänkandet i landet och därför går det som det går. Den enda räddningen är att medelklassens förnuft i stället får regera. Aurea mediocritas, den gyllene medelvägen, måste få styra sa Aristoteles.