Häromdagen skrev jag ett inlägg om författaren Sigge Strömberg: ”När det var ok för grabbar att slåss” (4/9 2021).

Sigge Strömberg (1885-1920) var en numera bortglömd författare, journalist och tidningsman. På Wikipedia läste jag att Strömberg tillbringade en tid i Amerika och där tjänstgjorde på den svenskspråkiga tidningen Minneapolis Veckoblad 1904–1905.

Det står också att hans författarskap var präglat av tiden i Amerika. Jag tyckte att berättelsen jag läste, ”Två tjuvpojkar på skollov”, påminde om de amerikanska komedikortfilmerna ”Our Gang” från 1920-talet. De sändes i SVT:s jullovsmorgon under titeln ”Rackarungar” när jag var barn på 80-talet.

När jag tittade på Strömbergs bibliografi blev jag intresserad av titeln ”Mannen som ville bli neger och andra historier” (1915). Jag beställde fram boken på Uppsala universitetsbibliotek.

Nu har jag läst den och kan konstatera att historien var riktigt rolig. Men också tragisk. I början möter vi den uttråkade miljonären Karl Göran Villiers som sitter på en kabaré i Stockholm. Ställets nyaste attraktion är miss Florrie, en mörkhyad dansös från Georgia i Amerika.

Villiers har massor av pengar, men saknar livslust. Han är mätt på nöjen och lider spleen. Han menar att två saker återstår för honom att göra: att gifta sig och att skjuta sig.

Han får ett infall och bestämmer sig för att gifta sig med miss Florrie. Plötsligt, efter att han fattat detta beslut, känner han sig euforisk. Hans spleen är som bortblåst. Han ser fram emot folks reaktioner, på det skandalösa i att en vit man gifter sig med en mörk flicka.

Florrie är charmad av Villiers. Hon kallar sig för hans ”lilla chockladdocka”. Men tror inte att han menar allvar med sitt frieri. För henne är det otänkbart att en vit man, därtill ur överklassen, skulle vilja ha henne som hustru.

Men Florrie vill inte gifta sig med en vit man. Hon menar att hon inte kommer att passa in i hans sociala sammanhang.

Villers får då idén att ändra sin hudfärg från ljus till mörk. Han försöker först med kräm, men det fungerar inget vidare. Sedan vänder han sig till en vän, en vetenskapsman i Uppsala.

Efter mycket experimenterade hittar den upsaliensiske lärde en metod.

När Villiers äntligen har förvandlats reser han till staden Savannah i Gerorgia för att fria till miss Florrie.

Men hon är inte längre mörk! Även hon har bytt skinn! Det visar sig att miss Florrie varit med en brand. Hennes skinn blev då så illa svett att det måste bytas.

Då ville inte miss Florrie ha Villiers för att han var vit. Nu vill hon inte ha honom för att han är mörk! Hon måste ju tänka på sitt anseende…

Vad gör Villiers? Han går och skjuter sig.

Som sagt, ”Mannen som ville bli neger”, är en rolig historia. Den säger också något om vad uttråkade människor kan ta till för ytterlighet i sin jakt på sensationer.

Nu för tiden sker inte ”rasbyten” bara i fiktionens värld. Jag har tidigare här på Det Goda Samhället berättat om flera vita akademikerkvinnor som utgett sig för att vara svarta för att komma i åtnjutande av svarta privilegier. I USA kallas detta fenomen ”racial fraud” (rasbedrägeri).

CV Vitolo-Haddad, lärare vid journalist- och medieskolan vid University of Wisconsin-Madison, lurade sina kollegor och studenter att tro att hon hade afrikanskt påbrå. I själva verkat är CV Vitolo-Haddad vit europé med ursprung i södra Italien. På barndomsbilder ser man tydligt att hon är vit, men i nya bilder av henne har hon använt någon typ av kräm för att göra sin hud mörkare och även gjort sitt hår lockigare.

Rachel Dolezal var universitetslärare i ämnet Africana Studies och ordförande för en avdelning av National Association for the Advancement of Colored People (NAACP).

Hon låtsades vara svart i åratal tills hennes föräldrar fick nog och gick ut offentligt och berättade sanningen. Föräldrarna var helt vita och hade tyskt, tjeckiskt och svenskt ursprung. Det fanns inte en droppe afrikanskt blod.

Trots avslöjandet fortsatte Dolezal att identifiera sig som svart. I oktober 2016 ändrade hon sitt namn till det afrikanska Nkechi Amare Diallo.

Man kan tycka att vänstern, de progressiva, eller vad man nu vill kalla dem, i konsekvensens namn, skulle omfamna ”rasbyte” på samma sätt som de omfamnar ”könsbyte”.

Det heter ju att könet att är en ”social konstruktion”. Det är vem du är på insidan som räknas. Om du är född som kvinna, men identifierar dig som man, så ska du betraktas som man. Människans biologiska förutsättningar bestämmer inte hennes identitet. Gäller det även vår etniska tillhörighet? Vad händer om du är vit, men känner dig som svart?

Nej, en vit man kan inte bara måla sitt ansikte svart och förvänta sig att betraktas som svart. De progressiva, eller vad man vill kalla dem, kommer inte att godta det.

De progressivas sociala konstruktionism är selektiv. Ibland spelar biologin roll, ibland inte. De anser till exempel att homosexualiteten är medfödd. En homosexuell som ”förnekar sin sanna natur” ses som tragisk.

Sann lycka, menar vänstern och andra likasinnade, är för en homosexuell att vara den han eller hon blev skapad till att vara.

Black is beautiful. Men om du säger samma sak om vita kommer du att anklagas för rasism. Black Lives Matter. Men om du säger samma sak om vita liv kommer du att anklagas för rasism. Nej, man kan inte ens säga att alla liv räknas utan att anklagas för rasism.

År 1986 kom komedin Soul Man om en vit kille som målar sitt ansikte svart för att komma i åtnjutande av ett stipendium för att plugga på Harvard.

National Association for the Advancement of Colored People (NAACP), föreningen där ”rasbedragaren” Rachel Dolezal – ironiskt nog – senare fick en ledande roll, kritiserade filmen för att huvudpersonen hade en ”blackface”.

VINJETTBILD: Den amerikanske komikern Billy B. Van (1870-1950).

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.