Om det finns någonting som levt kvar i folkminnet så är det de pestepidemier som Europa härjats av genom århundradena. Alla har vi väl någon inre bild av just pest, och få sjukdomar har avhandlats i så många böcker och filmer. Vem minns inte Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, där pesten härjar och där riddaren Antonius Block (Max von Sydow) förhalar sitt öde genom att spela schack med döden (Bengt Ekeroth).

Den mest omtalade pestpandemin är den som brukar benämnas som digerdöden, eller den stora döden. Den härjade under flera år vid mitten av trettonhundratalet och när pandemin var över hade nästan en tredjedel av Europas befolkning utplånats. Men vad är pest egentligen? Och hur kunde den spridas så snabbt?

Historiska uppgifter om utbrott av ”pest” kan ofta avse i stort sett vilken dödlig infektionssjukdom som helst som fått stor spridning. I äldre tider skilde man inte så tydligt på olika infektionssjukdomar som man gör numera. Kanske är det därför forskarna ibland varit oense om huruvida den stora döden verkligen var vad vi idag kallar pest eller om det var en smittsam virussjukdom. Dock verkar de flesta forskare och historiker idag vara ense om att digerdöden faktiskt var just pest och ingenting annat, den sjukdom som orsakas av bakterien Yersinia pestis.

De flesta av oss förknippar nog pestens spridning med Rattus Rattus, den svarta råttan som brukar anges som smittspridare av pesten. Egentligen var det dock inte råttorna som var de största smittspridarna, utan lopporna. De förde smittan vidare, först från råtta till råtta och sedan från råtta till människa. Inte den ”vanliga” loppan – Pulex irritans – utan ett slags råttloppa som på latin kallas Xenopsylla cheopis. Däremot finns det indikationer som tyder på att Pulex irritans kunde sprida smittan vidare från människa till människa, även om detta inte blivit bevisat.

När vi talar om pest talar vi ofta om böldpest, lungpest och blodpest som om de vore olika sjukdomar. Egentligen är de alla variationer av samma pestsjukdom, som yttrar sig på olika sätt beroende på vilka organ som smittas.

Minst dödlig var böldpesten, med en dödlighet på 30-70 procent. Namnet kommer från de stora svarta bölder som uppstår när man blivit biten av en infekterad loppa. Lungpesten, som orsakar kallbrand i lungorna, var nära nog hundraprocentigt dödlig. Allra dödligast var blodpesten och få, om ens någon, överlevande har dokumenterats i historien. Den drabbar, som namnet antyder, kroppens blodbanor och orsakar helt enkelt ett slags blodförgiftning. Hos vissa smittade kunde bakteriemängden i blodet bli så stor att blodet tjocknade och blev trögflytande. Detta orsakade blödningar under huden, vilka i sin tur gjorde huden missfärgad. På grund av de svarta fläckarna på huden kallades blodpesten ibland också för svartpest och har också gett ett annat namn åt medeltidens epidemi, nämligen ”svarta döden”.

Pestepidemin startade i Kina 1334 och spred sig sedan långsamt västerut via de etablerade handelsvägarna som band samman öst och väst. 1346 var pesten framme i Syrien och Egypten, och nådde sedan Europa via Svarta Havet. Sommaren 1349 drabbades Norge av pesten och året därpå hade sjukdomen tagit sig till Sverige.

Att pesten spreds så snabbt berodde inte enbart på antalet loppbitna råttor utan också på att människorna reste så mycket och så långt. Storstäder hade vuxit fram i alla länder och vid kuststräckorna hade det uppstått handelsplatser som blev mötesplatser för människor från jordens alla hörn. Däremot är det en seglivad myt att sjukdomen slog hårdare mot städerna än mot landsbygden; historikern Dick Harrison berättar i sin bok ”Stora döden: den värsta katastrof som drabbat Europa” att det fanns landsbygd där befolkningen blev mer eller mindre utplånad likväl som det fanns städer som klarade sig någorlunda bra.

Det har förekommit många fler pestepidemier efter den stora döden, men ingen fullt så katastrofal – framför allt inte för européerna. I slutet av 1800-talet isolerades pestbakterien Yersinia pestis av den fransk-schweiziske forskaren Alexandre J.E. Yersin. Och även om pest fortfarande förekommer, framför allt i Asien och Afrika, så går den numera att behandla med antibiotika. Det finns även ett vaccin, om än med något begränsad effekt. I Europa är pesten så gott som helt utrotad, men ännu efter flera hundra år ryser vi moderna människor när vi hör talas om digerdöden.