Mat hör inte bara ihop med människans överlevnad utan också med kultur och traditioner. Och även om mattraditioner gärna flyter samman så finns det ändå vissa specifika maträtter som förknippas med särskilda landskap. Värmlandskorv med Värmland (förstås), ostkaka med Småland, pitepalt med Norrland och grynkorv med Västergötland. Listan kan göras lång.

Även om jag växte upp i Värmland, och ätit mer Värmlandskorv än grynkorv i mina dar, så har jag också en synnerligen god ”relation” till den västgötska grynkorven. Mina farföräldrar kom båda från Boråstrakten och mycket av den matkultur de tog med sig när de flyttade till Karlskoga präglade även mitt barndomshem. Således stoppades det inte bara Värmlandskorv i mitt barndomshem, utan även grynkorv – på precis samma sätt som i min fars föräldrahem.

Grynkorv är en klassisk orökt korv som består av grovmalet fläskkött, korngryn, salt, socker och peppar. Den är starkt lokal förankrad och var vanligast i det som tidigare var Skaraborgs län. Det finns inga exakta uppgifter om dess ursprung, men den omnämns i skrift redan 1623.

Det är alltså rimligt att anta att dess historia knyter an till en tid då tillgång på kött var begränsad. Korngryn var ju billig utfyllnad, liksom lök och inälvor, och det finns många exempel på olika varianter av grynkorv. På 1700-talet skapade till exempel Cajsa Warg en egen version, där hon bland annat tillsatte mjölk, njurtalg, lever av oxe och får samt ägg och russin.

Grynkorven har behållit mycket av sin popularitet in i modern tid. Så sent som på 1970-talet tillverkades den av samtliga charkuterier i det som tidigare var Skaraborgs län och även om det numera bara är något dussin charkuterier som producerar den är den fortfarande populär. Och när det börjar närma sig jul har den sin självklara plats på det västgötska julbordet – gärna tillsammans med bruna bönor.

När mamma och pappa gjorde grynkorv använde de samma recept som använts av mina farföräldrar. Vilket egentligen innebar att de inte gjorde den efter något recept alls, för farmors och farfars generation visste precis vad det skulle vara i korven utan att behöva läsa innantill i en kokbok. Det var så det var. Recepten fanns helt enkelt i huvudet, och korven gjordes på samma sätt som den gjorts i generationer.

Mycket av det har gått förlorat för vem har tid – eller tar sig tid – att göra grynkorv idag? Men det borde man kanske göra, för visst är det härligt att blåsa nytt liv i klassisk matkultur!

För bara några dagar sedan hittade jag, i en av mina kokböcker, en lapp med mammas handstil, där hon skrivit ner de ingredienser hon och pappa använde till familjens traditionella grynkorv. Några mängder står inte angivna, men jag funderar likväl på att göra ett försök framöver. Man kan ju inte mer än misslyckas.

BILD: Två svenska kvinnor (systrar) lagar mat. Ett hem i Örebro 1910.