PATRIK ENGELLAU: Cementasyndromet

När politiker griper in för att lösa problem används de två redskap de har i sin låda, nämligen regler, det vill säga lagar och andra föreskrifter, och pengar, som kan omvandlas i tjänster, byggnader, vägar etc. Det känns som om samhället gradvis blir alltmer komplicerat medan detta pågår (även om användningen av IT till stor del döljer graden av komplexitet eftersom så många interaktioner sker osynligt i bakgrunden – men tänk dig bara att varje datakörning vore en blankett så inser du att Sverige vid det här laget ljutit stämpel-, register- och arkivariedöden). Möjligen är detta en sociologisk järnlag.

När politikerna får så mycket ansvar och därför tvingas skriva så många lagar är det troligen oundvikligt rent fysikaliskt att reglerna krockar och kommer i konflikt med varandra. Det har på senare tid slagit mig att Sverige gått in i en akut fas av sådan överspänning. Jag har kallat tillståndet för Cementasyndromet efter cementfabriken på Gotland. Syndromet innebär att staten råkar ut för så besvärande biverkningar av sina gamla beslut att den måste skriva regler som åtminstone tillfälligt upphäver de gamla men då riskerar att komma på kant med någon ytterligare regel som hittills inte uppmärksammats. Det blir som om ett okoordinerat system av sladdar, kablar, rör, ledningar, tunnelbanespår, avloppskanaler och annat underjordiskt fick utvecklas under årtionden och sedan trasslade ihop sig och hotade hela samhället med infarkt ungefär som ett tarmvred. Se på energipolitiken där man hela tiden måste lösa problem som orsakas av beslut från förra månaden.

Låt mig ge några exempel ur dagens morgontidningar.

Tre IS-kvinnor med sex barn har kommit till Sverige. Det ”kurdiska självstyret” som hållit dem fångna har inga bevis för deras brottslighet och kan därför inte döma dem. (Jättegarv, såklart kurderna till varje pris vill slippa kvinnorna hur skyldiga den än är när det går att lämpa terroristerna vidare på de alltid lika vänligt sinnade svenskarna som gärna kommer och hämtar.) Tidigare hade Sverige erbjudit sig att ta emot barnen utan barnens sannolikt skyldiga mödrar men det hade mödrarna inte gått med på. Där finns kanske en lösning. Om jag var UD skulle jag säga att OK, IS-kvinnor, kom hit med era barn men ni kommer för evigt att bli skiljda från dem enligt Barnkonventionen.

Listigt men ogenomförbart eftersom ett helt härke med HR-advokater och statsfinansierade människorättsaktivister med hjälp av PK-media hade jagat ett sådant principfast UD som bålgetingar. Förresten var det kanske en dum idé i alla fall eftersom IS-mammornas tidigare manifesterade rädsla att bli av med barnen kanske inte berodde på moderskärlek utan på att barnen var livlinan till Sverige (som till slut visade sig fungera; IS-morsorna var skickligare att hantera sin PR än de svenska myndigheterna).

Ett annat exempel är skolan. Många grundskoleelever blir inte gymnasiebehöriga vilket till exempel utbildningsminister Anna Ekström tycker är ett problem. Problemet är att politikerna sedan länge bestämt att problemet är deras eget, inte elevernas. Förstår du? Politikerna har bestämt att det är deras egen skyldighet att tillräckligt många skolungdomar kommer in i gymnasiet. Den ordningen är fastställd sedan 1974 i regeringsformen. 1 kap. 2 § slutar aldrig förundra mig. När jag läser paragrafen måste jag läsa den en gång till för att se om det verkligen står vad det står och det gör det. Politikernas huvuduppgift är att särskilt säkerställa ett antal rättigheter till exempel utbildning. Nu står vi där. Abdul kan eller vill inte lära sig multiplikationstabellen. I ett normalt samhälle skulle detta betraktas som en uppgift för Abdul eller kanske hans föräldrar. Men så inte hos oss. Inte ens de svenska lärarna är huvudskyldiga. (En pamp i lärarfacket menar att det är ”ett systemfel” med en obligatorisk skola ”där eleverna kan bli underkända”.) Problemet ska lösas av Anna Ekström som därför nu funderar på att sänka kraven så att Abdul kommer in i gymnasiet trots kunskapsbristerna. Politikerna har gett sig själva ett uppdrag som de inte klarar av och när detta uppdagas tvingas de ändra sitt beting analogt med Cementafallet.

Samma tidning avslöjar samma dag något alla redan vet, nämligen att staten har byggt ett bidragssystem som ligger vidöppet för bedrägerier. Skojet med utbetalningar från Arbetsförmedlingen, CSN, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och så vidare kostar staten 18 miljarder kronor per år säger finansministern. (Jag vågar påstå att hon inte kan räkna. Vad med bistånd, mångkulturbidrag, saltade advokaträkningar och så vidare? Hur mycket slarvar kommunerna bort av de drygt hundra miljarder kronor som de får i ”Allmänna bidrag” av staten?)

Det handlar om att statliga myndigheter som etablerats av politiker visar sig inte klara av sin grunduppgift som är att hålla i skattebetalarnas pengar. Men enligt principen att ”ont ska med ont fördrivas” tänker sig nu finansministern att de så kallade välfärdsbrotten ska kunna kontrolleras av en nyanlagd myndighet. Det välfärdsindustriella komplexet är allätare. Bara det kommer nya pengar kan syftet gärna vara att leta efter vad som hände med de gamla.

Själv tror jag inte på att inrätta anslagsfinansierade myndigheter för att kontrollera anslagsfinansierade myndigheter. Däremot tror jag försiktigtvis att privata företag skulle kunna kontrollera anslagsfinansierade myndigheter. Tänk dig exempelvis att hela budgeten för mångkulturbistånd gavs åt ett privat bolag med uppgift att dela ut pengar enligt regelverket men bara enligt regelverket. Av sparade anslag skulle det privata bolaget få behålla en andel, låt oss säga en fjärdel. Gissa om det skulle bli ordning på regelefterlevnaden.

Låter tanken stötande? Vad är det för skillnad på den och att privata företag som Securitas sköter parkeringsböterna i många städer? Kanske att bidragsutdelning till skillnad från bötfällning räknas som myndighetsutövning varvid det enligt regeringsformen 12 kap. 4 § krävs särskild lag:

Förvaltningsuppgifter kan även överlämnas åt andra juridiska personer och enskilda individer. Innefattar uppgiften myndighetsutövning, får ett överlämnande göras endast med stöd av lag.

Patrik Engellau