Sverige behöver en ”klimat-Tegnell”, menar Sveriges Televisions klimatkorrespondent Erika Bjerström i en analys på SVT:

”En klimatmyndighet, kanske med en egen ‘statsklimatolog’, skulle kunna få samma befogenheter som Folkhälsomyndigheten eller MSB. Att samordna, bidra med kunskap och träda fram vid klimatrelaterade kriser.”

Det skulle vara mycket intressent att se hur Anders Tegnells statsklimatologiska motsvarighet skulle hantera det som nu beskrivs som ett klimatnödläge. Om han eller hon skulle följa Tegnells mönster skulle det kunna bli en verkligt spännande resa i gränslandet mellan fantasi och verklighet.

Ena dagen har vi inget nödläge alls och risken för koldioxidsläpp är minimal just i Sverige – nästa dag ska vi införa restriktioner som hindrar folk från att ta sig till jobbet eftersom deras pendlande är skadligt för klimatet.

Klimatavtrycket på de flygresor som görs av välbärgade svenskar på sportlovssemester är knappt mätbar – men klimatavtrycket på tågresor till släkten under julen är så klimatfarliga att de förbjuds, med undantag för politikernas egna resor.

Exemplen kan bli hur många som helst och man måste ju fråga sig hur kort minne Erika Bjerström har. Har hon helt glömt bort Tegnells alla självmotsägelser genom pandemiresan?

”Kanske är det väldigt svenskt att ropa på en ny myndighet när marken skakar” medger hon, men påpekar att ”den senaste IPCC-rapporten visar hur bråttom det är”.

Ibland undrar jag vad det är för fel på människor i Sverige idag, som ständigt tycks be om fler och fler myndigheter och myndighetspersoner. Erik Bjerström verkar längta efter en klimatdiktatur. Varför? Hur kommer det sig att demokratin anses så förbaskat viktig i alla andra sammanhang, men inte när det handlar om klimatet? Det är nästan så man kan få för sig att Bjerström sörjer att pandemin är på upphällningen och vissa friheter nu återfås, och nu knappt kan bärga sig förrän vi får en ny myndighet som ska bestämma över vad vi får och inte får göra.

Det är förstås lätt för Erika Bjerström, och andra i hennes yrkesgrupp, att skrika efter diktatur eftersom de vet att den inte kommer att drabba dem. Under coronapandemin har tidningarnas redaktioner, inklusive public services, fungerat ungefär som tidigare – de har kunnat resa och rapportera precis som vanligt. Och samma sak blir det förstås om vi får en klimatdiktatur.

Vanligt folk, däremot, kommer att få det ännu kämpigare att klara sig. De vanliga människor som inte slösar nämnvärt med naturens resurser utan lever ganska enkla liv, så som vanligt folk alltid gjort. Om vår statsklimatolog till exempel skulle kräva att regeringen inför bensinransonering så skulle naturligtvis de stora tidningarna och public service att undantas eftersom det är så förtvivlat viktigt att de inte hindras i sin yrkesroll. Frihetliga inskränkningar, oavsett om de sker på grund av virus, klimat eller något annat, gäller alltid bara de vanliga människorna i samhället.

Det är därför den samlade journalistkåren och politikeradeln har skapat en lögnaktig bild av att den genomsnittlige svensken är en klimatbov. Det blir liksom så mycket enklare att prata om Sveriges negativa klimatpåverkan om man riktar kritiken och pekpinnarna mot en namnlös, ansiktslös arbetar- och medelklass än mot de hycklare som förmanar andra men själva lever som om jorden hade obegränsade resurser att erbjuda.

Det är därför Erika Bjerström tycker det är helt riskfritt att nu ropa efter en ny myndighet och på sikt en klimatdiktatur. Hon vet att hon inte kommer att märka av några konsekvenser. Som uppburen klimatkorrespondent på regimstyrda public service kommer hon att kunna leva precis som hon alltid gjort, oavsett hur många myndigheter som införs. Hyckleri är bara förnamnet.