Mottot för den här sajten är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Att försöka förstå sin samtid är förstås ett högriskprojekt eftersom det finns hur många motsägelsefulla uppfattningar som helst och den som kommer med självsäkra svar lätt framstår som stollig. Ändå är ambitionen inte uppåt väggarna ty samtiden ändrar sig dag för dag och vi ser historien utvecklas i ultrarapid inför våra ögon. Såklart att man måste fundera över vad som utspelar sig även om ens observationer med tiden visar sig felaktiga.

Jag tror att nutidshistoriens – om man till den räknar ett par, tre år tillbaka i tiden fram till nu – två mest formativa världshändelser båda har med USA att göra (vilket inte är så konstigt eftersom USA med sina akuta våndor fortfarande är världens kulturellt ledande makt där ”kulturellt ledande” betyder kapabel att forma och först tänka de tankar som sedermera sätter sin prägel på världen). Den första händelsen var att PK-ismen för några år sedan under beteckningen ”wokism” tog ett järngrepp på USA:s kollektiva tänkande. Den andra händelsen, inför vilken världen står kippande efter andan, var västvärldens militära och intellektuella sammanbrott i Afghanistan.

Först en utvikning. Jag har alltid hävdat att den PK-ism som under de senaste årtiondena blivit officiell ideologi i Sverige ursprungligen kommer från USA där idéerna utvecklats vid de fina universiteten. Men de har inte sluppit utanför skolornas murgrönebeväxta fasader. Det amerikanska samhället har inte låtit sig påverkas (fastän PK-ismen på något vis smitit ut ur universiteten, tagit sig till Sverige och här blivit maktens dominerande ideologi). Men för ett par år sedan sprängde den onda brygden de amerikanska universitetens väggar och slapp utan kontroll ut i det fria.

Jag vågar framföra denna samtidstolkning eftersom jag upptäcker att Victor Davis Hanson resonerar i samma banor:

I nästan två år har amerikanerna ägnat sig åt det PK-istiska (woke) experimentet att kannibalisera på sig själva. Den amerikanska civilisationen har investerat enorma mängder arbete, kapital och tid i ett försök att oupphörligen piska sig själv för att den inte är perfekt. Men Amerikas flexibilitet och dess resurser är inte oändliga. Vi börjar nu se konsekvenserna av vad som händer när amerikanerna blir besatta av förmodernt stamtänkande.

När USA släppt loss sitt vansinne hemmavid – ett vansinne som alltså sedan länge styrt den svenska värdegrundsfilosofin – har det framför allt påverkat nationens kollektiva officiella medvetande, således media. Under dessa år har amerikanska media på det hela avvecklat det grunddrag som de varit mest beundrade för, nämligen den hederliga, sanningssökande och maktgranskande journalistiken. Plötsligt har amerikansk press blivit så fjäskande inställsam inför den PK-istiska makten att den, i varje fall den goda journalistikens forna flaggskepp The New York Times, kommit att tävla i samma klass som svensk statstelevision.

Men den andra samhällsdanande händelsen i modern tid – debaclet i Kabul – tycks ha gett PK-journalistiken i USA ett tillnyktrande klubbslag i huvudet vilket, om vi har tur och Sverige följer sin vana att ta efter USA, kan komma att hända även här.

Man behöver inte ha läst många amerikanska tidningar sedan Kabuls fall den 15 augusti för att upptäcka ett nytt, häpet och chockerat tonfall. Plötsligt är alla fel inte Trumps. Över en natt har i stället den tidigare alltid förlåtne och hyllade president Biden hamnat på listan över USA:s sämsta presidenter, västerlandets baneman. Enligt en obekräftad (och kanske misstänkt) nyhet ska Biden i våras ha beordrat USA:s säkerhetsapparater att prioritera jakten på Vit Makt-rörelser framför planeringen av Afghanistans evakuering. ”När journalisterna väl blivit progressiva pudlar i stället för regeringens vakthundar behövde Biden inte oroa sig för att de skulle kontrollera honom”, skriver Hansen.

Ayaan Hirsi Ali är inne på samma spår:

Fram till den Nato-stödda regeringens i Kabul plötsliga och totala kollaps åtnjöt Biden-regeringen en alldeles egen ”särskilt relation” med amerikanska media. Biden fick bara lätta bollar. Media kunde alltid peka på skurken Donald Trump när de behövde en syndabock. Media stod alltid på Bidens sida.

Hirsi Ali vill förklara det amerikanska misslyckandet just med att media inte spelade sin roll:

Biden-regeringen misslyckades för att den vant sig vid att alltid få okritiskt stöd från pressen. I stället för att värna om sin traditionella roll att kontrollera och undersöka personer och beslut har media under sju månader knappast yttrat ett kritiskt ord om Biden. Det är motsatsen till behandlingen av Trump som ständigt blev kritiserad, ibland utan grund.

Men “smekmånaden är nu över”, skriver Hirsi Ali. ”Situationen i Kabul är nu så förskräcklig att journalisterna helt enkelt måste tala om regeringens misslyckanden… När amerikanerna får reda på att en av deras tolkars lilla barn blivit krossat utanför flygplatsen i Kabul blir de rättmätigt rasande.”

Jag tror att något motsvarande inträffar i Sverige. Min tolkning av stämningsläget i nationen är att den sunt förnuftiga medelklassen har vunnit slaget om människornas hjärtan och sinnen. Det har inträffat under de senaste två, kanske tre, åren. Det märks inte minst på att etablissemangsmedia nu släpper fram nyheter och reportage som tidigare endast kunde återfinnas i de av PK-isterna föraktade alternativkanalerna.

Kanske är det ett tidstecken att Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl uppmanar sina kollegor bland journalisterna att politikernas budskap ska nagelfaras ”och därmed tas på fullt allvar… [i syfte] att tack vare intellektuellt hederliga frågor komma bakom den stundom svårgenomträngliga politiska reklamen… Det vore en god målsättning för den samlade journalistiken inför valåret 2022: Låt inga politiker gömma sig bakom sina ord”. Det vore en nydaning.