Sigge Strömberg (1885-1920) var en numera bortglömd författare, journalist och tidningsman. Jag hade inte vetat vem han var om jag inte hade hittat Pojkarnas julbok 1931 på loppis för 3 kr.

I den boken fanns Strömbergs berättelse ”Två tjuvpojkar på skollov”, fint illustrerad av Gustav Lannmark (1892-1959). På Wikipedia läser jag att Strömberg tillbringade en tid i Amerika och där tjänstgjorde på den svenskspråkiga tidningen Minneapolis Veckoblad 1904–1905.

Det står också att hans författarskap var präglat av tiden i Amerika.

Jag tycker att ”Två tjuvpojkar på skollov” påminner om de amerikanska komedikortfilmerna ”Our Gang”. De sändes i SVT:s jullovsmorgon under titeln ”Rackarungar” när jag var barn på 80-talet. Kortfilmerna producerades 1922 fram till 1944.

Jag älskade dessa filmer som handlade om ett gäng barn i ett fattigt kvarter, deras äventyr, upptåg och hyss.

Och jag gillade även Strömbergs berättelse om ett gäng svenska grabbar som ägnar sommarlovet åt att slåss, tjuvröka, bada i sjön och hitta på otyg. ”Två tjuvpojkar på skollov” publicerades första gången 1918. Det ska finnas fem böcker till om ”tjuvpojkarna” som jag inte har läst än: ”Två tjuvpojkars äventyr” (1915), ”Två tjuvpojkar till sjöss” (1916), ”Två tjuvpojkar i skolan” (1917), ”Två tjuvpojkar på en obebodd ö” (1919) och ”Två tjuvpojkars julferie” (1920).

Strömberg har visst också skrivit en bok med titeln ”Mannen som ville bli neger och andra historier” (1915). Titeln lät intressant. Jag har ju skrivit en del om vita som ”byter ras”, blackface och andra relaterade fenomen. Så jag har beställt fram boken på Uppsala universitetsbibliotek.

Jag nämnde att pojkarna slåss mycket i Strömbergs berättelse. Det är någonting som gör den annorlunda än moderna barnböcker där våld inte är ok. I ”Två tjuvpojkar på skollov” boxas de, brottas och till och med pryglar varandra. Och ingenstans fördöms våldet. Det framställs som något helt naturligt att grabbar slåss för att hävda sin styrka. Ordet ”styv” förekommer ofta. En grabb ska vara styv.

De vill vara riktiga grabbar och inga ”jäntgrabbar”. Det är väl detta som kallas för ”toxisk maskulinitet” med dagens terminologi.

Tolle är ingen dum grabb, men fastän han är styv i skolan är han en riktig grabb med kläm på i alla fall, och inte en sån där jäntgrabb som inte vågar någonting. Tolle vågar smälla till grabbar som är dubbelt så stora som han och som jag drar mej för. I det fallet ligger han bara i lä för Ludde Lundbom, som vågar smälla till en grabb som är femti gånger så stor som han om det är så.

Jäntor är ”dumma”, menar berättaren, och ”lipar åt allting”.

En teknik grabbarna använder är ”medgång och motgång” (se bilden):

Om ni inte vet vad medgång och motgång är, så ska jag tala om det för er. Man tar fast i den grabben som ska ha medgång och motgång och håller hans huve i kläm med armen, och så drar man med flathand nedåt ifrån pannan till hakan. Det är medgång. Men så stryker man tillbaka igen bra hårt, och då får den grabbens näsa sig en ordentlig kläm varenda gång man drar opp hand, och det är det som är motgången.

Det här var förstås innan Sveriges härjades av nysvenska gäng med skjutvapen. Idag hjälper det inte att vara stor och stark och styv.

Grabbarna drömmer om vad de ska bli när de blir stora. De vill bli så klart bli sjörövare, flygare och cowboy. Och de drömmer också om att resa till Afrika och jaga lejon (se omslagsbilden):

Sen gick vi ner till farbror Petterssons brygga och satte oss att meta, för det får vi, och vi fick flera stycken mörtar och tre abborrar, och utav dom var en längre än min hand. Och så var vi oppe på rännet och låg i höt i våran håla och talade om hur vi skulle göra när vi blir stora.

Vi kom överens om, att vi skulle resa ut i världen till alla möjliga länder och jaga lejon och gräva gull och diamanter och käka kokosnötter och ha det kul. Och sen skulle vi komma hem rika och ha med oss hela lass utav kokosnötter och bananer och sånt och först skulle vi bräcka av alla grabbarna med dom många lejon vi hade skjutit, men sen, just när dom började tro att vi var malliga bara för att vi var så mycket styvare än dom, så skulle vi säja åt våra negrer, som vi hade med oss:

”Krasch malakomocksi!” eller något sådant, som betydde: Kör fram käket! Och när grabbarna fick se käket, så skulle dom förstås tänka, att det skulle vara kul att ha sej en kokosnöt eller ett par bananer, och då skulle vi säja:

”Hugg in och käka ni grabbar och jäntor, vem som vill. Ta alltihop, vi vill inget ha, för vi är så vana vid sånt där.”

Då skulle dom se att vi var renhåriga kamrater, fast vi var så rika och styva.

Så har vi den kaxige kandidat Sundström. Han går runt i kostym och vit studentmössa, ofta i sällskap med vackra fröknar:

”Han tog studenten förra året och tycker bestämt att han är något väldigt pampigt.”

Och så roar han sig med att spöa smågrabbar för att imponera på fröknarna. Och dessa låter sig gärna imponeras.

När smågrabbarna badar slänger kandidaten, den ”kymige” som han kallas, deras kläder i vattnet.

De svarar med att skjuta slangbella på honom. När kandidaten får tag i pojkarna pryglar han dem med kvistar: ”Och han slog syndigt, må ni tro”.

Ludde blir upptäckt när han tjuvkikar på kandidaten som är på dejt med en av sina fröknar:

”Jaså, din lymmel, du spionerar!” ropade han, och började klå Ludde med käppen allt vad han orkade.

Sammanfattningsvis är ”Två tjuvpojkar på skollov” en himla skojig bok. Ingen av illustrationerna har publicerats på Internet tidigare. Jag har fotat av dem med min mobiltelefonkamera.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.