PATRIK ENGELLAU: Överutbildning

För ungefär fyrtiofem år sedan hade jag förmånen att som Sida-anställd vikariera för någon annan Sida-anställd ett tag i New Delhi. Jag gillade och vämjdes av Indien. Jag gillade att bo några dagar på ett hotell i nedre Himalaya. Dit reste de som hade råd att anse hettan i Dehli outhärdlig. Man serverades early morning tea av en två meter lång sikh i vit uniform med rött skärp och röd turban klockan sex på morgonen.

Men jag tyckte det var alldeles förskräckligt med alla tiggare som satt utanför hyggliga restauranger där sådana som jag skulle äta middag och helst inte ville bli besvärade av att se eländet. Det var då som jag lärde mig vad tolerans betyder. Det betyder att som fina indiska damer trippa oberört mellan enögda tiggare med variga sår på vägen in till restaurangen. Det hade jag i egenskap av professionell jämlikhetssvensk svårt att tolerera. Jag förstod då att tolerans är att uthärda åsynen av lidanden som vi helst inte betraktar på nära håll. Tiggarna var avvikare som man helst inte velat veta av. Att oberört kunna betrakta dem var tolerans. Det hade ingen förklarat för mig på de universitetskurser som jag bevistat.

En annan underlig lärdom som ingen förberett mig på var att det är skadligt med för mycket utbildning. Den indiska regeringen var redan då besatt av den fortfarande internationellt betrodda dogmen att nationens utveckling bäst kan främjas genom att ungdomar får mer utbildning, i idealfallet en akademisk examen. Denna dogm satt så fast även i min skalle att jag inte kunde begripa allt jag hörde och läste i Indien om ett allvarligt akademikeröverskott. Indiska bedömare förklarade att alla de sociologer och ekonomer som utbildades vid framstående indiska högre lärosäten inte kunde få jobb för att de inte behövdes. Det hade varit bättre om de gått som lärlingar för att bli elektriker eller VVS-tekniker, sa bedömarna. Samtidigt blev jag bekant med några akademiska sociologer som hade organiserat sig i marxistiska sekter för att bekämpa kapitalismen eftersom de inte hade fått några jobb.

Det var inte så svårt att lägga ihop ett och ett men det bar emot att acceptera resultatet. På sätt och vis var det en fråga om tolerans. Hur ska man tåla en slutsats som strider mot det mesta som man fått lära sig, ja, mot själva andan i det man fått lära sig?

Men jag har sedan dess bitit ihop och försökt lära mig av indierna att tolerera även obehagliga sanningar, till exempel att det i vårt land högutbildas alldeles för många människor. Tänk efter själv. Hur ofta har du haft svårt att hitta en litteraturvetare eller en feministdoktor du velat anställa eller kanske bara rådfråga i något angeläget ärende? Själv har jag nöjt mig med vad jag på egen hand kunna tänka ut om relationerna mellan könen (som jag fortfarande tror är av två sorter) medan jag nästan greps av panik förra helgen när elen gick så fort jag öppnade ugnsluckan. Turligt nog fick jag tag i en jourelektriker som kom fram till att felet berodde på golvvärmeslingorna i badrummet vilket inte är så enkelt att åtgärda. Det vore bra att omskola ett antal arbetslösa kulturdoktorer till rörmokare. Med rätt attityder kan det nog inte finnas någon arbetslöshet, det är en chockerande slutsats som endast synnerligen toleranta människor, till exempel indier, kan acceptera.

Patrik Engellau