Brå:s rapport om ursprung och brottslighet förvånade inte mig det minsta. Rapporten visar att majoritet av alla brott begås av personer med icke-svensk bakgrund. Jag har bott i ett utanförskapsområde och jag vet vilka som langar, rånar, slåss och skjuter. Värstingarna heter inte Kalle och Pelle, utan Muhammed och Ali.

För mig är det lika onödigt med statistik för att fatta att ”ortengrabbar” är brottsligare än ”svennar” som med medicinsk åldersbedömning för att fatta att ”ensamkommande flyktingbarn” i själva verket är fullvuxna karlar. För mig räckte det att titta på de skäggiga männen för att begripa att de inte var barn.

Ja, så ser verkligheten ut. Men det betyder inte att alla som heter Muhammed är värstingar. Kändisar, politiker och journalister och andra ”goda” och ”humana” människor kommer ofta från medelklassen och bor i trygga, helsvenska kvarter. De träffar mest assimilerade och skötsamma invandrare. Det är inte ofta dessa människor hänger på Rinkeby torg.

Detta ”goda” och ”humana” etablissemang har under många år förnekat och/eller förringat invandrarnas brottslighet i en ansträngning att bekämpa ”rasism”. Brottsligheten har framför allt drabbat ”verklighetens folk” som bott i de utanförskapsområden som de ”goda” skapat med sin politik.

Många har reagerat på att Brå-rapporten visar att andra generationens invandrare är brottsligare än sina föräldrar. Jag ska försöka förklara varför. De bråkiga grabbarna, ”ortengrabbarna”, kan ha föräldrar från Somalia, Syrien, Irak eller Afghanistan. Vilket land som helst i Afrika och Mellanöstern. Men ”ortengrabbarna” är inte, som föräldrarna, somalier eller syrier, de är ”blattar”. De växer upp i ”orten” och har en ny identitet.

Om du lyssnar på ”blattar” som pratar ”rinkebysvenska” hör du att alla pratar likadant. De pratar inte med somalisk eller arabisk brytning som deras föräldrar. De har ett gemensamt språk, en så kallad ”sociolekt”.

”Blattarnas” kultur är inte somalisk, arabisk, turkisk eller afghansk. Det är framför allt en västerländsk ghettokultur, starkt påverkad av den afroamerikanska ghettokulturen. Här finns musiken, gangsterrappen, kläderna och livsstilen. I sina låtvideos sprider de hat mot polisen och romantiserar vapen, droger och en kriminell livsstil. De shoppar exklusiva märkeskläder, viftar med sedlar och gör dödshotsgester. I en låt rappar Yasin Byn:

Om jag sitter i en bil
Minst två Glocks där bak
Yasin Byn svår att döda

Yasin Byns föräldrar kommer från Somalia.

Självklart innehåller den nya ”blattekulturen” även element från föräldrarnas kulturer. Jag tror att kvinnosynen från de islamiska hemländerna har påverkat den svenska ortenkulturens kvinnosyn. Ordet ”hora” är mycket vanligt i ortensvenskan, till exempel i det sammansatta ordet ”svennehora”.

En sak som jag tror gör att ”blattar” är mer kriminella än ”svennar” är vi och dom-tänket. Man är mer benägen att behandla folk illa som tillhör en utgrupp. För ”blattarna” är ”svennarna” en utgrupp. Detta vi och dom-tänk förstärks av att ”blattarna”, även om de inte är religiösa, kommer från muslimska kulturer, där icke-muslimer, ”kuffar”, anses vara en sämre sort. I den islamiska världsbilden ingår också att sekulära lagar, som de svenska lagarna, inte respekteras i lika hög grad som sharia, islamiska lagar.

I de moskéer jag har varit får man lära sig att svensk lag är “svenskarnas lag” och att muslimerna har en annan lag som heter sharia. Det är sharia som är den riktiga lagen.

Jihadismen och gangsterismen är inte heller helt skilda världar. I boken Jihadi Cool (2016) beskriver journalisten Magnus Sandelin bland annat hur jihadismen blivit något coolt för vissa värstingar i ”orten”. Jihadisten är en ”gangster”, i betydelsen någon som vissa unga grabbar med muslimsk invandrarbakgrund ser upp till:

”Jihadister från Sverige som strider för Islamiska staten kan få en form av rockstjärnestatus bland ungdomar, och det anses häftigt att ha extrema jihadistsymboler i mobilen eller på sociala medier.”

Inte nog med det. ”Blattarna” kommer också frän länder med stamtänkande. Folket i en stam håller ihop mot andra stammar. I vissa länder har stamfejder lett till krig. Detta tänk tror jag har jag gjort det lättare för många kriminella ”blattar” att tänka i termer av gäng.

De unga kriminella män med bakgrund i chauvinistiska kulturer i Mellanöstern och Afrika möter i Sverige en befolkning som fått lära sig att förakta den egna kulturen, förneka den egna identiteten och i stället ”fira mångfalden” (celebrate diversity).

De så kallade ”rasifierade” ser att de själva är skyddade mot rasistiska kränkningar, medan ”gammelsvensken” står utan skydd. Det kan tolkas som svaghet. De ser att politiker, journalister, poliser och andra hummar och mumlar istället för att tala klarspråk av rädsla för att anklagas för så kallad ”rasism”. De möter en befolkning som vältrar sig i skam och skuld över den vite mannens ”kolonialism” och ”imperialism” samtidigt som invandrarnas kulturer sätts på piedestal.

Vilka signal skickar det till invandrarna och deras barn när till och med våra politiska ledare, som Mona Sahlin, säger att svenskar är töntiga, eller Reinfeldt, som säger att den svenska kulturen är barbarisk?

För två år sedan läste jag i Göteborgs-Posten (27/11 2019) att mellan 100 och 150 personer demonstrerade i Angered mot socialtjänstens beslut att omhänderta en pojke. De demonstrerande tillhörde pojkens släkt, en släkt som polisen anser styr stora delar av Göteborgs undre värld.

När jag läste den nyheten förstod jag, liksom många andra, att släkten hade invandrarbakgrund från Mellanöstern. Tidningen behöver inte skriva det. Jag förstår att den stora släktens överhuvud inte heter något i stil med Pelle Karlsson utan snarare något i stil med Muhammed eller Ali. Det beror inte på att vi är fördomsfulla eller ”rasistiska” som drar den slutsatsen, utan på att vi har kunskap som bygger på observationer och erfarenheter från det verkliga livet. Vi vet att människor från olika kulturer har olika värderingar och beter sig olika, trots att vi fått lära oss att det är olämpligt att påpeka detta självklara faktum.

Socioekonomiska faktor tror jag har mycket liten betydelse. Det fanns fattiga i Sverige förr, men det fanns inte knarlangarligor som sköt varandra till döds på gatorna. Inte heller drog de fattiga statarna runt och förnedringsgruppvåldtog ”fina flickor” som ett uttryck för klasshat.

Man säljer inte knark i Sverige för att överleva utan för att få status, kunna lyxkonsumera och uppleva spänning. Det ingår i ens bling bling-livsstil som ”ortengrabb” och ”blatte”.

I en sociologisk studie av Petra Åkesson, Vi krigar mot svenskarna: unga rånare om hur och varför de begår brott (Lunds universitet, 2005), citeras värstingar som förklarar varför de gör som de gör mot ”svennarna”:

”När vi är ute på stan och rånar, så krigar vi, vi krigar mot svenskarna!”

”Makt för mig är att svenskarna ska se på mig och lägga sig ner på marken och pussa mina fötter”

”det kommer en härlig känsla genom kroppen när vi rånar, man känner sig nöjd och glad, det känns som man lyckats, det känns helt enkelt bra”

”…svenskarna gör ingenting och de ger oss bara sakerna, de är så mesiga”.

Jag kan tänka mig att vissa av dem som förnedrar, rånar och våldtar ”svennar” anser att offren får vad de förtjänar. De ”vita” är ju skyldiga till så mycket ont. Vänsterns svartmålning av Västerlandet i förening med islamisternas avhumanisering av de otrogna, stamtänkandet och u-landsinvandrarnas avundsjuka och mindervärdeskomplex, blir en giftig blandning.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.