Brottsförebyggande rådet har som bekant nyligen kommit fram till att utlandsfödda från vissa ursprungsländer är mer kriminella än inrikes födda av inrikes födda föräldrar och att den mest brottsbelastade av alla undersökta grupper i Sverige är inrikes födda till utrikes födda föräldrar. Sedan ägnar sig Brå åt ett tjugotal sidor i Rapport 2021:9 åt att fundera över vad detta kan bero på och kommer fram till att det inte finns någon ”enkel förklaring till överrisker för brott” och att det behövs ”fortsatt forskning”. (Har man någonsin sett en offentlig utredning inom det sociala avslutas på annat sätt än med begäran om mer forskning?)

Brå lyfter fram ett antal tänkbara förklaringar, först förstås socioekonomiska faktorer, som är en gammal favorit, men sedan även psykisk ohälsa, segregering och narkotika plus ett antal övriga kandidater. En nykomling bland de tänkbara förklaringarna är kulturella förklaringar: ”Kulturkonfliktmodellen som förklaring till brottsligt beteende bland personer med utrikes bakgrund bygger på att det finns normskillnader mellan ursprungslandet och det nya hemlandet”.

Att Brå lyfter fram möjligheten av kulturella förklaringar är anmärkningsvärt eftersom politiskt korrekta tänkare brukar anse kulturella förklaringar ligga så när rasism som man kan komma utan att ta ordet ras i sin mun. Och det är rimligtvis sant att kulturell prägling som en individ fått under sina första levnadsår sitter lika starkt som något som följt med i genuppsättningen (med den skillnaden att kulturinfluenserna inte nödvändigtvis måste gå i arv).

Häromdagen skulle ett barnbarn döpas och prästen kom osökt in på just denna fråga såklart utan att framföra några synpunkter på den särskilt höga brottsligheten bland vissa sociala grupper. Vad man än tycker om kyrkan så har den ändå överlevt i tusen år på att ständigt upprepa och förkunna tämligen alldagliga budskap. Det kan vara så att det ligger sann erfarenhet i dessa till synes uttröskade förkunnelser. I varje fall bör man kanske inte avskriva dem på direkten.

Kyrkan har i alla tider velat knyta människor till sig, kanske för tiondets och avlatens skull, kanske av idealitet. Kyrkan har velat skaffa sig pålitligt troende proselyter. En metod som barnbarnets doppräst särskilt ville hylla med tanke på barnbarnets ålder – det var naturligtvis inte fråga om något vuxendop utan om vattenbegjutning av en babyfjunig hjässa – var just den tidiga förbindelsen mellan kyrkan och individen i fråga. Kanske är kyrkans erfarenhet något i stil med ”ju tidigare vi får klorna i dem, desto fastare sitter de”. På mig låter det inte orimligt. När jag funderar över de värderingar som fortfarande leder mig känns det som om de grundades i tidig barndom eller i varje fall i mycket unga år. Sådant går nog inte att ändra på.

I det perspektivet är det lätt att begripa vad Jesus sa i tionde kapitlet i Markusevangeliet:

Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.« Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.

Vi vet hur barn tar emot berättelser om tillvaron nämligen med storögd och imponerad övertygelse. Det handlar inte framför allt om att tomten finns och att månen kan vara gjord av ost utan om etiska förhållningssätt, vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Jesu budskap, tycker jag att han säger alldeles klart, kan inte få säkert fäste i folk som redan passerat de första själsdanande åren. Du förblir vad du var vid sex års ålder.

Om personlighetens grunddrag sålunda definieras under de första levnadsåren och därefter inte förändras på något fundamentalt sätt så får man genast ett perspektiv på Brottsförebyggande rådets funderingar kring orsakerna till den brottsligheten hos personer med utländsk bakgrund. Ett faktum är att utrikes födda, särskilt från MENA-området, har högre brottslighet är inrikes födda av inrikes födda föräldrar. Om man tror på teorin att personligheten i livet skapas i tidig ålder låter det rimligt att framhålla inflytandet från det vid migrationen medhavda kulturella bagaget (eller att det handlar om något medfött). Att Brå numera vidgår att kultur kan spela roll för brottslighet är tyder på ett öppet och prövande sinnelag hos myndigheten.

Det finns emellertid problem med denna fina förklaring, nämligen att när två utlandsfödda migranter får barn i Sverige så blir barnen ännu mer brottsliga än föräldrarna. Kan det vara så att föräldrarna nostalgiskt förstärker den medförda kulturen och överför den i koncentrerad form till sina barn? Eller är det det utsatta bostadsområdets onda inflytande som lagrar sig ovanpå kulturen och cementerar en eventuell benägenhet för brottslighet? Eller kan det vara, som jag misstänker, att barn till migranter från främmande kulturer inte får någon sammanhängande kulturell uppfostran över huvud taget utan förvildas av multikultur, det vill säga av ett PK-istiskt och statsunderstött hjärnfoster som aldrig funnits och aldrig fungerat utan bara skapat förtvivlan och förvirring hos de drabbade ungdomarna?