Det som hände i Afghanistan i början av augusti är helt obegripligt om man betraktar det med de västerländska glasögon vi med så stor framgång använt sedan länge – där länge betyder sedan drottning Victorias av England tid eller i varje fall sedan andra världskrigets slut. Det västerländska världssamfundet administrerat av USA har nu emellertid åkt på mer stryk än vi trodde var möjligt. Vi har i tjugo år ägnat oss åt att med gemensamma krafter bekämpa Afghanistans talibaner för att skapa demokrati och installera mänskliga rättigheter, till exempel flickors rätt att gå i skola. Över fyrtio västländer har varit inblandade i detta nationsbygge. Sverige har varit en framstående deltagare. Vi har haft ett halvt tusen soldater på plats och Afghanistan har varit det största mottagarlandet för svenskt bistånd. Talibanerna tillintetgjorde oss på lite mer än en vecka.

På nio dagar visade sig detta seriösa bygge vara ett korthus. Den afghanska regering vi stött och finansierat kontrollerade, trodde vi, Afghanistans 34 provinshuvudstäder. Den sjätte augusti föll den första, Zaranj vid gränsen mot Iran, till talibanerna och sedan föll alla de övriga som dominobrickor tills huvudstaden Kabul kapitulerade nio dagar senare. President Biden hade försäkrat att väst skull ha militär kontroll under minst ett halvår efter det att Kabul erövrats av talibanerna.

Som ett fegt litet land utan internationell betydelse kan Sverige naturligtvis låtsas att de svenska regeringar som drivit projektet inte haft något ansvar men det accepterar inte jag. Våra regeringar har varit medlöpare och gjort av med mina pengar och bidragit till att skapa en Sverigebild som jag skäms för: ett land av självgoda och dästa figurer som offrar allt för att kunna framställa sig som humanismens främsta internationella företrädare.

Det är osannolikt att detta debacle, västerlandets hittills största misslyckande, den amerikanska flykten från Saigon år 1975 inte undantagen, hos oss kommer att väcka de självrannsakelser som saken förtjänar. Vi har inte tränat på att ifrågasätta oss själva. Vi har trots allt skött oss ganska bra som nation under åtskilliga hundratals år och har inte haft så mycket anledning att göra tummen ner. Men nu har vid det. Vi är bara inte vana vid sådana räfster som borde vara naturliga.

Afghanistan visar att vi är skyldiga till något, men vad? Jag tror att orsaken till vårt – och det övriga västerlandets, men nu talar jag specifikt om oss själva – fallissemang i detta främmande land är densamma som tillåter oss att med en axelryckning notera att det var och varannan dag sker ett mord i centrum av Linköping eller Malmö. Orsaken är att vi inte fattat att vi med all den kraft som behövs måste sätta stopp för saker vi inte gillar eller, alternativt, ge oss och låta oss överflyglas av krafter som vi inte behärskar. Själv kan jag motvilligt tåla en svensk militär förlust i Afghanistan men jag uthärdar inte att Sverige ger upp Linköpings centrum.

Varför ger vi oss såväl i Afghanistan som i centrum av Linköping? Jag tror det beror på att vi känner skuld. Vi har en skuld för att Afghanistan är fattigt vilket vi inbillar oss beror på västerlandets utsugning och vi har en skuld mot mördare i Linköping för att socioekonomiska faktorer enligt de dominerande teorierna – sådana de presenteras av ledare som Morgan Johansson – gör det naturligt och begripligt att mördarna blir mördare. Det finns rimligtvis socioekonomiska faktorer i Afghanistan också. Men där leder de inte bara till att folk blir mördare utan även till att samma folk skaffar sig kompetensen att i egenskap av katt leka katt och råtta med västvärldens samlade militära förnuft och omvittnade skicklighet i att göra u-länder till stabila demokratier.

Kan det finnas någon annan förklaring till dessa skruvade teorier om vår skuld och deras offerstatus än att teorierna gynnar de välutbildade och intellektuellt dominerande skikt i Sverige som försörjer sig på att betrakta mördarna – i Linköping eller Kabul – som offer för din och min förmodade strukturella rasism, det vill säga Morgan Johanssons och hans hundratusentals åsiktsfränder inom de mest varierade politiska partier?

Ett folk som lyckats med vad talibanerna gjort i Afghanistan behöver inte komma hit och leva på bidrag.