BITTE ASSARMO: Doften av soppa och minnet av en mamma i förkläde

Igår doftade det jordärtskockssoppa i mitt trapphus när jag gick ut på min lunchpromenad med hundarna. Jag stannade till så länge och sniffade i luften att både storan och lillan blev otåliga och kände sig tvingade att ge skall så att jag skulle förstå att det faktiskt var lite bråttom.

Den där doften väckte många fina minnen hos mig. Minnen av mammas kök, av den lena milda soppa som var en av familjens storfavoriter och minnen av en trygghet som sedan länge är borta.

Folk får säga vad de vill om det här med mödrar som är hemma med sina barn, men en sak är säker: Det ger en alldeles speciell känsla av trygghet och värme när man kommer hem från skolan och det doftar soppa från köket. Det må låta gammalmodigt i denna postmodernismens tid men en mamma i förkläde är något av det vackraste jag vet.

Det kan naturligtvis också vara en pappa i förkläde. En av mina barndomsvänner, vars mamma gick bort alldeles för tidigt, har berättat om liknande minnen. Pappa med mjöligt förkläde och kanelbullar på jäsning. Pappa i färd med att koka köttsoppa. Pappa som väckte med sång och frukost på sängen på födelsedagsmornarna.

För mig var det mamma. Vi var en sån där traditionell familj, som dagens offentliga Sverige ser med avsky och förakt på. Pappa jobbade på krutbruk, mamma var hemma och tog hand om barnen och hemmet.

Jag märker själv, när jag skriver detta, att det låter skevt på något sätt. Som om pappa skulle ha varit en misogyn patriark och mamma förtryckt. Hjärntvätten om ”kvinnofällan” har alltså nästlat sig in även i mitt huvud, trots att jag vet att min far och mor var två jämställda och självständiga individer med egna viljor. Man kan ju undra hur hjärntvätten då påverkat dem som inte har egna minnen av den traditionella familjen.

Mamma i förkläde var min barndoms största trygghet. I hennes kök doftade det alltid gott av mat eller nybakat bröd. Och hon älskade det livet. Senare, när sambeskattningen kom och hon var tvungen att börja arbeta utanför hemmet, pratade hon ofta om hur hon saknade den där tiden när hon fick arbeta hemma. För henne var barnen och hemmet lika viktigt som andra arbeten. Jag tror faktiskt inte att hon någonsin förstod varför det plötsligt blev fult och gammalmodigt att vara en så kallad hemmafru, eller vad det var som var så fantastiskt med att barnen skulle vara på dagis och skötas om av någon annan än sina mödrar.

Det är givet att inte alla kvinnor tänkte, eller tänker, som min mamma. Hon var ju ett barn av sin tid, uppvuxen på en liten gård där man jobbade från morgon till sen kväll och där hushållsarbetet integrerades med det andra arbetet. Som ung flicka gick hon från köket till lagården till hönshuset och tillbaka till köket och ingen syssla var mindre viktig – eller viktigare – än en annan.

Varken hon eller mormor uppfattade det som ojämlikt att de skötte arbetet runt hemmet medan morfar och sönerna tog hand om det tyngre jobbet ute på åkrarna. För dem var det självklart att de som var större och fysiskt starkare arbetade med det tunga jobbet, medan de som hade lite mindre fysisk styrka tog sig an det något mindre tunga.

Jag växte upp på ett annat sätt, i ett av bruksstadens funkishus, omgivet inte av syrener och fruktträd utan av taggbuskar och giftiga bär. Men på gården bodde morfar och moster kvar, och där tillbringade jag alla somrar och de flesta vinterlov och högtider. Det gav mig perspektiv, och gjorde mig åtminstone delvis immun mot budskapet om ”kvinnofällan”.

När jag själv blev mamma gjorde jag därför så gott jag kunde för att vara den trygghet som min egen mor var. Det blev med andra ord en hel del soppa och hembakt bröd. Och förkläden. Eftersom jag frilansade och jobbade hemma långt innan det blev påbjudet behövde min son heller inte vara längre på förskolan än han trivdes med. Ibland, när kassan var skral och frilansarvodena rullade in lite för oregelbundet, funderade jag på att sadla om och göra något annat. Men det blev aldrig något av den saken. Jag trivdes alldeles för bra med att vara en mamma i förkläde med långkok på spisen.

Sånt kan man fundera på när man känner doften av jordärtskockssoppa.

BILD: Hemmafru. Reklamteckning, 1950-tal.

Bitte Assarmo