Birgitta Sparf skrev häromdagen att Sverige är ”en failed state på spikrak väg mot totalt sammanbrott”. ”Failed state” och ”sammanbrott” kan jag hålla med om, men inte ”spikrak”.

Spelar det någon roll om vägen vindlar eller går spikrakt mot en avgrund? undrar du. Jag tror det eftersom det är avvikelserna från den raka linjen som intalar oss att allt kanske inte går åt pipan och att vi möjligen kan slippa den plågsamma erfarenheten att Sverige faktiskt utvecklas till en kraschad stat.

Under coronapandemin har vi lärt oss att folk egentligen inte dör av coronat utan av den samlade effekten av coronat och ett antal underliggande sjukdomar som försvagar patienten. Sådana sjukdomstillstånd leder inte spikrakt till kistan utan tvekar på vägen, krumbuktar sig och låtsas ibland dra sig tillbaka och rentav avge löften om förbättringar som senare troligen inte infrias. Sammanbrottet är en process med inslag av spel och osäkerheter.

Visst finns det sammanbrott som går spikrakt. Jag såg en film om sjöslag i Stilla Havet under andra världskriget. Många jaktplan blev träffade och då gick det rätt ner i havet. Då var det aldrig fråga om ögonblick av hoppingivande vacklan. Antagligen bestäms processen åtminstone delvis av storleken på det drabbade objektet. En stats sammanbrott utgör en långsammare och mer trevande process än när ett flygplan störtar i sjön.

Jag tror på coronametaforen om de underliggande sjukdomarnas avgörande betydelse för utgången. Det som sannolikt leder till ett sammanbrott för Sverige är inte någon plötslig smäll utan den samlade effekten av ett antal missförhållanden som enskilt inte är så farliga och som inte hade varit hotande om vi i tid hade bestämt oss för att hantera dem och ställa till rätta. Sammanbrottet kommer i stället för att vi vägrar att ta itu med en mängd småproblem som troligen hade kunnat åtgärdas ganska lätt om vi bara hade bestämt oss för att göra det.

Att en femtonårig skolelev tar med sig vapen till skolan och skjuter sin 45-årige lärare, kanske till döds, kommer i sig inte att sänka Sverige men det är en liten spik i en stor kista. Sverige lär sig att skolelever faktiskt kan tänkas mörda sina lärare och att det inte får några följder (annat än för läraren). Det är en småsak men det kan vara som en snöflinga som utlöser en lavin eller i varje fall en snöflinga som gör snötäcket desto mindre stabilt och därför benäget att släppa när det kommit ytterligare en miljon flingor.

Det oroväckande är att ingen tycks bry sig om de små spikar som hela tiden hamras ned i den svenska kistan. Utrikesministern berättar om svenska statshemligheter för bedragare som ringt upp henne och släppts fram på telefon utan att någon kontrollerar deras identitet. I åratal har staten blivit blåst på miljarder kronor av svindlare som låtsas vårda handikappade människor enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Även detta vore småsaker om staten besvärat sig med att rätta till problemen men den gör inte det.

Alla de olösta problemen urgröper tilliten till politikerna. De verkar ju inte ens försöka. Ibland fuskar de på ett genomskinligt och klumpigt sätt som när de sämsta skoleleverna i strid mot det internationella regelverket befriades från skyldigheten att genomföra Pisa-proven så att Sverige falskeligen skulle kunna pråla med förbättrade skolresultat. Vad är det för poäng med att mygla på det sättet? Det intressanta för svenska folket är vad den svenska skolan lyckas göra med det elevmaterial som finns, inte vad den skulle kunna göra om de dåliga eleverna plockas bort. Vi har de elever vi har. Fast för skolbyråkraterna känns Pisa kanske mer som en pedagogisk olympiad där det gäller för varje land att visa upp de bästa resultaten och de därför inte behöver dra sig för lite doping.

Hur kan sådan vanskötsel av landet vara möjlig? En del beror förstås på att politikerna för den politiska korrekthetens skull gör olämpliga saker såsom till exempel att öppna det svenska välfärdssystemet för fler människor än systemet kan bära. Skattebetalarna får betala dyrt för att politikerna ska kunna ståta som ledare för världens främsta humanitära stormakt. Men det räcker inte som förklaring. Man måste inte ha dåligt handlag i maktutövningen bara för att man håller sig med skadliga idéer. Här handlar det om att våra ledare saknar kompetens i ledarskapets grundläggande hantverk. Ingen som inte har ledarerfarenhet motsvarande ett års tjänstgöring som lagerchef i ett större detaljhandelsföretag borde få bli politiker.