Linnea Klingström berättar om när hon under en joggingtur i Göteborg var nära att springa in i en skottlossning. Hur ska vi försäkra oss om att vi inte befinner oss på fel plats vid fel tillfälle? Hur ska vi försäkra oss om att vi skyddar våra barn från traumatiska upplevelser och potentiellt livsfarliga situationer när vi tar med dem ut på stan? Våldet drabbar oss alla. Vi anpassar oss. Vi inskränker vår egen frihet.

Svetten rinner och hjärtat dunkar i bröstet. Jag är i Göteborg och joggar upp för Kärralundsgatan. Jag spurtar förbi Nya Lundenskolan, slänger en blick på Örgryte nya kyrkogård och tänker kort på min makes morföräldrar som ligger begravda där. Med flygande steg närmar jag mig vägkorsningen vid hotellet där 60-bussen går, och kommer ut på Danska vägen.

I handen håller jag krampaktigt min telefon. Den känner av varje steg och räknar kalorierna jag förbränner. Jag var tveksam till om jag skulle ta med den. Personrånen är så vanliga i Göteborg nu för tiden och en iPhone i handen skulle kunna trigga någon att dra kniv. Tillfället gör tjuven heter det ju. Men min man lugnade mig med att vi trots allt befinner oss i Göteborgs tryggaste område. På smågatorna mellan miljonvillorna en tidig söndagsmorgon borde rånrisken vara närmast obefintlig.

Någon musik i öronen har jag självklart inte. Det avrådde polisens volontärverksamhet kvinnor från i SVT:s Aktuellt redan i februari 2017. Andra råd till kvinnor som ville ut i löpspåret var att inte springa när det är mörkt och att jogga där andra människor rör sig. Jag följer råden.

Ändå befinner jag mig plötsligt i en scen som skulle kunna vara tagen ur vilken kriminalserie som helst: blåljus, slarvigt parkerade polisbilar och avspärrningar. Det första jag tänker är att det måste skett en olycka. Här i Örgryte, i ett av det rikaste, mest segregerade och därmed tryggaste områden som finns i Göteborg, kan inget annat än en olycka ha inträffat. Jag vänder om och joggar hem igen med en konstig känsla i magen. Var det inte tomhylsor som låg där på asfalten? Hemma väntar familjen med nybakade scones. Min man scrollar i mobilen. Det har varit en skjutning, säger han. Här, i Örgryte.

Innan jag gav mig iväg frågade jag min dotter om hon ville följa med på morgonrundan. Hon ville hellre baka scones med pappa, men lillebror tjatade enträget med sin barnsliga 2-åringsröst ”med mamma, med mamma”. Men med en tvååring kan man inte jogga. En tvååring vill samla på stenar, peta på sniglar och plocka färgglada löv i sakta mak. Jag bestämde mig för att springa ensam.

Så jag snörade skorna, gav min man en puss och sa till barnen hur mycket jag älskar dem. Precis som vanligt. Att jag kunde bli rånad eller våldtagen visste jag ju. Det sker överallt, hela tiden. Men att jag skulle kunna springa in i en skottlossning på Danska vägen fanns inte i min tankevärld.

Det blev ingen större nyhet. Några rader i en låst artikel i Göteborgs-Posten. En notis i Expressen. SVT skrev att det var en hemmafest som ”spårat ur”. Likt det orwellska nyspråkets principer används ”spårat ur” på så sätt att mängden ord hela tiden minskas och

alla sidobetydelser undviks. Mordförsök och knivskärningar är bara rån som ”spårat ur”. Ett mord kan vara en misshandel som ”spårat ur”, en våldtäkt en ”urspårad tinderdejt”.

Det gick bra den här gången. Enligt polisen blev ingen träffad, varken någon joggande mamma, något lekande förskolebarn eller någon gängkriminell. Men jag kan inte sluta tänka: ”tänk om?” Tänk om jag gått upp 20 minuter tidigare? Tänk om jag tagit med mig mina barn? Tänk om någon av oss aldrig mer hade kommit hem igen?

Den eskalerande kriminaliteten i Sverige drabbar oss alla, oavsett om vi träffas av kulorna eller inte, oavsett om vi befinner oss på brottsplatsen eller har turen att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Inte för att någon ”rätt plats” längre verkar existera i vårt land. Nu är det bara tillfället som räknas. Ena dagen skjuts det på en lekplats, andra dagen i en mataffär eller på ett populärt joggingstråk. Överallt finns risken att bli skjuten, knivhuggen, våldtagen eller rånad, risken att aldrig komma hem igen. Jag börjar lära mig att leva med den tanken. Jag lämnar smyckena hemma, tar ur hörlurarna och joggar bara på de bäst upplysta gatorna. Men hur länge räcker de försiktighetsåtgärderna? Hur länge vågar vi vanliga medborgare chansa? Hur länge vågar mammor jogga, barn åka rutschkana och pensionärer handla sin mat med livet som insats?

Vanliga svenska familjers vardagsliv blir för varje urspårat rån, varje urspårad fest och överfallsvåldtäkt alltmer inrutat, inskränkt och begränsat. Allt fler allmänna platser, offentliga rum och nödvändiga institutioner blir farliga platser fulla av risker och övervägningar. Vågar jag låta barnen leka på lekplatsen? Vågar jag jogga ensam i skogen eller åka spårvagn sent på kvällen? Vågar jag låta sonen gå till skolan i märkeskläder? Vågar jag låta dottern cykla hem själv? Vågar jag sälja min bil på blocket? Vågar jag besöka akuten eller låna en bok på biblioteket? Vågar jag… chansa, och i så fall hur länge till?

Linnea Klingström har en kandidatexamen i globala studier och en masterexamen i kulturvård vid Göteborgs universitet. Hon är andre vice ordförande i Kulturföreningen Gimle.