Som daglig textförfattare tycker jag att jag måste säga något nytt varje dag för att inte tråka ut eventuella läsare. Men jag har upptäckt att det i hela Sverige sammantaget inte presenteras en ny idé vareviga dag – leta själv så får du se – så sannolikheten är just jag skulle välsignas på det sättet är försumbar.

Men jag har lärt av andra skribenter genom tiderna som troligen plågats av samma förtvivlade förnyelselängtan att det går lika bra att repetera gamla schlagers. Alla författare och konstnärer gör så. Om du får se en tavla av van Gogh så vet du genast vem som målat den. Han målade alltid likadant. Alla har sina manér och favoritteman och en del av dem kan faktiskt vara värda att återskapas, kanske i ny belysning för överraskningseffektens skull.

Ett av mina starkaste motiv, som jag själv ser det, är den i och för sig banala men i övrigt knappast formulerade insikten att demokratin skapat en egen härskarklass, nämligen politikerna. Det är ungefär som att kapitalismen avlade kapitalistklassen. Jag har skrivit hundratals artiklar om olika aspekter av denna djupgående sociala förändring, till exempel om hur de dominerande nationalekonomiska teorierna utvecklats. Om det blev arbetslöshet föreslog ekonomerna under den förra epoken lönesänkningar för att göra kapitalisterna på bättre humör. Nu föreslås i stället att politikerna ska trycka pengar och därmed skaffa sig mer makt vilket kallas keynesianism.

I vissa länder har politikerväldet dominerat mer och i andra mindre. Troligen är Sverige det land där politikerväldet tidigt skaffade sig det största inflytandet. Tecken på det kan vara att statsfinansiering av politiker infördes tidigare hos oss (tror jag) och att våra politiker före andra länders anammade den politikerkramande PK-ismen som nationell ideologi. USA är det land där de gamla kapitalisterna och deras tänkande längst lyckas hålla stånd mot politikerna och deras världsuppfattning. Till min och säkert andras förvåning har PK-ideologin – som i USA kallas ”woke” – bara under de senaste två, tre åren dragit fram som en tsunami genom det amerikanska samhället och, fruktar jag, förintat mycket av den mentalitet och det idégods som gjorde Amerika stort och gav hopp till en hel värld (utom till den del av världen som tvärtom provocerades att i stället vilja förinta USA; den tyske förbundskanslern Helmut Schmidt brukade tala om amerikansk ”rovdjurskapitalism” och en del muslimer om ”Stora Satan”).

President Biden verkar ha gjort sig till den här historiska rörelsens tjänare och vill omvandla amerikansk politik till något som mer liknar europeisk. Till exempel avser han att höja reavinstskatten från 24 procent till 43 procent. Det är högt även för europeiska förhållanden vilket kan bero på att amerikaner alltid vill överdriva. I Sverige är den skatten 30 procent, i Tyskland 26, i England 20 och i Schweiz 0 procent. Högsta marginalskatt ska bli 40 procent och om man lägger på delstatliga och lokala skatter närmar sig USA den svenska nivån på 65 procent (inklusive arbetsgivaravgift). Den tid när USA betraktades som ett skatteparadis är definitivt förbi.

I samband med pandemin har USA med eftertryck anammat det keynesianska tänkandet och trycker pengar med rasande fart för att dela ut som bidrag.

Huvudmotsättningen i det moderna demokratiska samhället står mellan politikerväldet och den nettoskattebetalande medelklassen, det är en annan av mina vältränade käpphästar. När politikerväldet flyttar fram positionerna blir det i huvudsak på medelklassens bekostnad (och i mindre utsträckning, tror jag, på de rikas). En debattör i The Wall Street Journal gör ungefär samma analys:

Nu för tiden är slösaktighet en dygd, inte en synd. Varför skulle man bry sig? Det är ju fritt så länge centralbankerna pumpar fram gratispengar.

Men till slut är det alltid någon som betalar. Ekonomins lagar gäller. Varför ökar inflationen på båda sidor av Atlanten? Samma gamla sanning gäller: det är för mycket pengar som jagar för få varor och tjänster. Till detta ska läggas löneökningarna som kommer sig av skadliga offentliga program som häller ut de mest generösa inkomststöd som vi någonsin upplevt. Resultatet blir att en massa jobb inte blir tillsatta. Varför skulle någon arbeta om arbetslöshetsbidragen motsvarar lönen efter avdrag av skatten?

Det blir medelklassen som får betala. Inflationen äter upp besparingarna. Men de rika slipper ur den fällan genom att investera i tillgångar som aktier, konst och fastigheter vars stigande priser passerar inflationen i raketfart.