Den femtonde augusti föll Kabul och därmed hade talibanerna gjort sig till herrar över Afghanistan. Situationen var besvärande inte minst för Sverige. Sverige hade deltagit militärt med femhundra man under tjugo år. Vi var i krig och talibanerna var våra fiender som alltså nu hade vunnit kriget. Afghanistan var det största mottagarlandet av svenskt utvecklingsbistånd med runt en miljard kronor om året varav 200 miljoner till Svenska Afghanistankommittén (SAK) som med närmare 6 000 lokalanställda liksom skött det svenska biståndet på entreprenad.

Så vad ska Sverige göra nu? Det finns två extremlösningar plus ett antal däremellan.

Den ena extremen är att Sverige reser därifrån och slickar sina sår. Olika svenska regeringar har ställt sig bakom projektet utan att riktigt förklara för svenska folket vad vi hade där att göra. ”Biståndets fokus är på mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet, utbildning, hälsa, fred och ekonomisk utveckling med fokus på miljömässig hållbarhet”, står det på regeringens hemsida vilket kanske framkallar ett cyniskt leende på mångas läppar. Med Kabuls fall fick vi ett slags snabbedömning av det svenska biståndet. Uppenbarligen hade vi inte kommit någonstans med de uppräknade målen utom att några flickor säkert fått gå i skola och en del läkarstationer nog gjort nytta. Demokrati, jämställdhet, fred och ekonomisk utveckling blev det inget av.

Fyra dagar efter talibanernas maktövertagande skrev jag en artikel med några vaga spekulationer om framtiden. Jag tror att jag vet lite om hur man tänker inom det svenska välfärdsindustriella komplexet dit de svenska utvecklingsinsatserna i Afghanistan hör även om själva genomförandet upphandlats av SAK. En av komplexets bärande trossatser är att projekt som för ett otränat öga kan verka helt misslyckade i själva verket även kan betraktas som framgångar. Till exempel är SAK:s verksamhetsberättelse från 2015 en litania över organisationens svårigheter att göra nytta i Afghanistan (vilket är helt i sin ordning ty omsättningsmaximerande anslagsfinansierade organisationers instinkt är att peka på sina svårigheter för att få mer betalt). Svårigheterna betyder inte att insatserna varit bortkastade.

I det perspektivet kunde det vara naturligt om Sverige valde den första extremlösningen, nämligen att packa ihop vapen och bistånd och åka hem. Nytta är gjord men nu finns inte längre några förutsättningar. Men detta vore att bryta mot en annan av komplexets bärande trossatser som är det som ser ut som misslyckanden bara är resultatet av att komplexet inte fått tillräckligt med resurser. Man ska därför aldrig lägga ned några projekt utan i stället be om mer pengar. Att en biståndsinsats inte fungerar får aldrig användas som argument för att den ska avslutas. Samma princip gäller naturligtvis i den inhemska sociala verksamheten. Har man någonsin sett en social myndighet lägga ned någon verksamhet utan att det strax uppstått något likartat med större budget och fler tjänster?

Utrikesminister Linde var snabb på bollen. Till och med de svenska militärerna som förlorat sitt krig hade gjort värdefulla insatser: ”Utan de militära insatserna under de senaste tjugo åren så hade det inte varit möjligt att utbilda flickor, bygga upp mödravård, bygga upp hälsovård”.

Den andra extremlösningen blir därför att fortsätta ungefär som tidigare (dock utan militären). Detta är, påstår jag alltså, den enda lösning det välfärdsindustriella komplexet kan fördra eftersom allt annat vore ett nederlag med hot om nedläggning och i exceptionella fall entledigande av någon personal (vilket jag misstänker aldrig inträffat).

En kampanj för fortsatt svenskt bistånd till Afghanistan tycks ha börjat. Underleverantören SAK har under tjugo år vuxit in i rollen som betrodd underleverantör till Sida och därför närmast som hedersmedlem i det statsfinansierade välfärdsindustriella komplexet. Den tjugoandra augusti ägnade Dagens Nyheter sex sidor plus förstasidan åt att förklara vilken katastrof det vore att sluta ge bistånd till Afghanistan: ”Stryps biståndet som alla partier vill väntar i princip en total statskollaps. Det kommer att drabba lokalbefolkningen oerhört. Kan bli den värsta humanitär krisen någonsin”.

Samtidigt minns alla fortfarande att Sverige i tjugo år fram till den femtonde augusti varit i krig med talibanerna som vi ansett tillhöra de värsta terroristerna på jordklotet. Ska vi nu bita huvudet av skammen för att vi förlorade kriget och dessutom fortsätta biståndet till ett Afghanistan som fallit i fiendens händer? Politiker inklusive utrikesministern säger att talibanerna aldrig ska få en krona.

Hur ska det gå till att ge bistånd till Afghanistan och samtidigt förmå de stenhårt diktatoriska islamistiska talibanerna, landets regering, att hålla tassarna borta från ett återuppväckt svenskt bistånd? Men kan man komma fram till att den svenska militären gjort stordåd så kan man väl dra slutsatsen att det går bra att samarbeta med terrorister. ”Jag har varit i Afghanistan (säger en SVT-journalist). Jag har varit i SAK:s skolor. Även i talibanstyrda områden… Jag vet att pengarna går fram.”

Talibanerna har inga pengar. Landet levde på bistånd och opiumhandel tills kriget tog slut. De utländska tillgångarna är frysta av USA. Jag kan inte föreställa mig att talibanerna skulle underlåta att lägga rabarber på en stor del av en årlig biståndsmiljard från Sverige. Jag vet hur det kan gå till. Talibanerna kräver med någon ursäkt som låter bra att några tusen av deras medellösa egna ska anställas i projektet och få betalt med biståndspengar. Det kan exempelvis kallas utbildning. Sedan kommer de nyanställda aldrig till jobbet utom för att hämta lönen. Att betala ut meningslösa bidrag är en svensk paradgren.