Nadim Ghazale, den twittrande polisen, med åsikter som för tankarna till Tyskland på 30-talet, har packat ihop sitt Twitterkonto och flytt fältet.

Det är inte en dag för tidigt, för en polis ska inte så tydligt vissa antipatier och sympatier på sociala medier, än mindre ge uttryck för antisemitism och fördomar baserade på etnicitet och hudfärg.

Eftersom hans pudlande pinsamt tydligt visade att han själv saknade insikt om sitt olämpliga agerande så antar jag att han blivit ombedd att släcka kontot, sannolikt av polisledningen. Jag väntar därför med spänning på en ursäkt från Stefan Gustafsson, biträdande lokalpolisområdeschef i Borås, som så sent som i slutet av juli uttryckte sitt absoluta stöd för twitterpolisen och försvarade dennes agerande med att det är en svår balansgång att vara både polis och offentlig person.

Än så länge är det knäpptyst från Gustafssons håll. En googlesökning på ”Ghazale Gustafsson” ger inte en enda träff efter det att Gustafsson stöttade Ghazale i Sveriges Radio P4. Det är bedrövligt.

Det finns fler som måste be om ursäkt . En av dem är naturligtvis Morgan Johansson, den twittrande ministern. På sitt sedvanligt grötmyndiga sätt avfärdade han Ghazales kritiker som ”hatare” och tog därmed ställning för Ghazales antisemitiska åsikter och nedsättande förtal av etniska svenskar. Det är, för att använda hans chefs favorituttryck, oacceptabelt.

Nej. Det räcker inte. Mer passande är det ord som herr statsminister reserverar för etniska svenskars behov av kommunikation i vården. Med andra ord, Morgan Johanssons agerande är vidrigt.

Hallå, Morgan Johansson, vi väntar på din ursäkt! Men vi skulle också nöja oss med din omedelbara avgång. En minister som tar ställning för antisemitiska uttalanden och rasism kan knappast vara lämplig för sitt jobb.

En offentlig ursäkt behövs också från public service, i det här fallet P4 Sjuhärad, som valde att beskriva den massiva kritiken mot Ghazale som ett infall från en SD-politiker, istället för att berätta om verkligheten. De tog heller inte upp vad Ghazale hade twittrat om, utan valde att kalla hans hatretorik för ”kritik mot Sverigedemokraterna”.

I en krönika berättade jag om att jag skrev ett mejl till P4 med anledning av Ghazale-haveriet. Jag förutsåg då att jag inte skulle få något svar. Det fick jag inte heller.

Inte heller får svenska folket någon ursäkt från dessa människor, vars löner vi betalar, trots att hela Ghazalerapporteringen strider fullkomligt mot public services uppdrag. Det är tyst som i graven.

Stefan Gustafsson, Morgan Johansson och ledningen på Sveriges Radio har ett par saker gemensamt. De är alla fega, och vågar inte erkänna att de haft fel om sin hajpade twitterpolis. De är också korkade nog att tro att svenska folket kommer att glömma.

Det kommer vi naturligtvis inte att göra. Ghazales twittrande kommer att gå till historien som ett typexempel på hur illa det kan bli när någon bärs fram på blomsterprydd bärstol genom offentligheten. Stefan Gustafssons undfallenhet gentemot sin underlydande och den politiskt korrekta konsensus kommer att gå till historien som ett skolexempel på hur ett polisbefäl kan underminera förtroendet för polismyndigheten. Och Morgan Johansson? Ja, han kommer att gå till historien som en av de mest inkompetenta och huvudlösa ministrar som Sverige någonsin haft.