Ett av de stora mysterierna med den afghanska situationen är att alla tycks ha blivit tagna på sängen av talibanernas maktövertagande. Den första stora afghanska staden föll i talibanernas händer den nionde augusti och den sista, Kabul, kapitulerade mindre än en vecka efteråt. Afghanistan blev talibanernas nästan utan strid.

Jag ska inte ondgöra mig över att USA med sitt enorma engagemang i Afghanistan, med ambassad, säkerhetsexperter, höga militärer och tusentals soldater för att inte tala om en stor biståndsapparat och med sitt – om inte formella så i alla fall moraliska – huvudansvar för hela den internationella insatsen omfattande mer än fyrtio nationer tycks ha blivit totalt överraskat. Det kan amerikanerna själva ondgöra sig över och de gör de också med besked om jag läser tidningarna rätt. Jag ska nöja mig med att bli upprörd över att Sverige, som engagerat sig ungefär på samma sätt som USA bara i mindre skala, inte verkar ha fattat någonting. Vad gjorde alla landansvariga analytiker på UD och Sida? Afghanistan har ändå sedan 2013 varit det största mottagarlandet för svenskt bistånd. Att pressen, vare sig den amerikanska eller den svenska, inte skött sitt undersökande uppdrag verkar uppenbart. Ty nu, bara några dagar efter talibanernas totala seger (så länge den nu varar), visar det sig att allt var upplagt för det som hände.

Talibanerna är kända för att ha sagt till sina västerländska fiender, exempelvis Sverige, att ”ni har klockan, vi har tiden”. Sverige verkar inte ens ha tittat på sin klocka för att se hur mycket den var slagen.

Afghanerna gillade inte sin korrupta och odugliga väststödda regering. Statsapparaten saknade kontakt med folket – president Ghani, som nu flytt, har bott utomlands under större delen av sitt liv – och ägnade sig åt knarksmuggling och organiserade brottslighet. Ständigt mer skatter och mutor krävdes av vanliga människor. Folk kunde jämföra med talibanerna som framstod som pålitliga, effektiva och fromma. Sådant måste väl ha noterats för flera år sedan även av Sida?

I själva verket representerade talibanerna snarare än staten den högsta auktoriteten i många sammanhang. Det berättas att en lokal stam hade kommit i konflikt med en grupp nomader om kontrollen av ett fält där nomaderna hade slagit upp sina tält. Nomaderna reste till den statliga provinshuvudstaden och fick rätten till fältet. Då for stamhövdingarna till Pakistan för att rådgöra med talibanska ledare och kom tillbaka med en religiös dom som gav dem rätten till marken. Ingen vågade protestera, varken nomaderna eller den afghanska staten. Sådant ökade hela tiden folkets tillit till talibanerna.

Talibanerna hanterade lokalt en del offentliga angelägenheter. Lärare kunde lämna sina jobb på statliga skolor där de ofta inte fick någon lön och starta talibanskolor med läroplaner och material från staten.

Med tiden utvecklade talibanerna sina skuggregeringar ute i de afghanska provinserna där de tillämpade sina principer. De inrättade Ministerier för Främjandet av Dygd och upprättade shariadomstolar. Brutala straff utmättes. En man hade stulit en motorcykel. Först fick han två månader i fängelse och sedan misshandlades han offentligt tills han blev medvetslös. Kvinnor hade förstås inte samma skydd och rättigheter som i de statliga domstolarna.

På det viset hade talibanerna lagt en grund för maktövertagandet när amerikanerna väl deklarerat att de avsåg att dra sig tillbaka. I åratal hade de afghanska soldaterna klagat över att de sällan fick sin lön från Kabul. Under de senaste månaderna har talibanerna lovat soldaterna 150 dollar, vilket motsvarar en månadslön, för att desertera och överlämna sina vapen när det blev dags för talibanerna att ta över. I byarna kunde en taliban vara kusin med en soldat. Vem som blev det ena och vem som blev det andra kunde bero på tillfälligheter. Därför kunde revolutionen genomföras lugnt och stilla på mindre än en vecka.

Inför framtiden är den stora frågan förstås om talibanerna kommer att klara av att regera. Det kommer inte att finnas några pengar i landet när utlänningarna drar sig tillbaka och löner och bistånd slutar rulla in. USA har frusit de tillgångar som afghanska staten placerat i amerikanska banker. Det finns ingen ekonomi som kan driva landet utan bara arbetslöshet och elände i tillägg till den rädsla som många känner för talibanerna trots deras löften om amnestier och hygglig behandling. De har, liksom deras motståndare, ljugit förr.

De första demonstrationerna mot talibanerna har redan inträffat. Talibanerna sköt i luften för att massorna skulle skingras. Två personer dog. Afghanistan är känt sedan länge för sina ständigt pågående skärmytslingar mellan olika krigsherrar. En del krigsherrar har, åtminstone tillfälligt, lierat sig med talibanerna. Och så har vi Islamiska Staten. Enligt vissa uppgifter är de allierade med talibanerna, enligt andra är de talibanernas fiender. Och så har vi Kina, Ryssland, Iran och så vidare. Själv skulle jag dessutom misstänka att det blir bråk inom talibanrörelsen, dels för att det brukar bli det inom revolutionära rörelser, dels för att det verkar vara stor skillnad mellan det sofistikerade, internationellt tränade högre ledarskapet och de halvlitterata aktivisterna.

Men min inledande fråga kvarstår: kan det vara möjligt att den samlade intelligensen hos de mot talibanerna krigförande länderna, exempelvis Sverige, inte såg detta? Jag skulle tro att några kanske såg det men valde att inte prata om det. I väluppfostrade och trevliga byråkratiska apparater – och dit räknas även de högre skikten hos militären – kommer man inte med obehagliga budskap. Det är inte god ton. Man kan inte säga ”vi är på helt fel väg, det här går åt pipan”. Det kan uppfattas som personlig kritik mot kollegorna som inte gillar obehagliga upplevelser. Och varför skulle de gilla en hink kallt vatten över huvudet?

Faktauppgifter kommer från olika tidningsartiklar, till exempel den här. Den här, som publicerades efter min text, bekräftar det hela.