Klimatdebattör Elsa Widding ger i ett antal pedagogiska videor på YouTube en långt ljusare bild av framtiden än FN:s klimatpanel IPCC. Jämför till exempel det här klippet med den här artikeln i Dagens Industri. Som lekman blir man förstås förvirrad. 

IPCC ser ut att ha alla trumf på hand. Som FN-organ har man resurser att knyta till sig gräddan av världens forskare, medan Elsa är en vanlig ingenjör från Chalmers utan andra resurser än sitt eget engagemang. Så vad finns det för anledning att lyssna på vetenskapliga ”dissidenter” som Elsa Widding? 

IPCC grundades 1988 (av bland andra den svenske meteorologen Bert Bolin, bilden) som en länk mellan forskare och politiker. Man sammanställer aktuell forskning och presenterar den på ett begripligt sätt för världens makthavare. Det låter ju som en utmärkt idé, för vem vill inte att forskning ska komma mänskligheten till godo? Men det finns flera skäl att ta IPCC:s rapportering med en nypa salt: 

1. IPPC är en hybrid 

Pierre-Bruno Ruffini (professor vid universitet i Le Havre) noterar i den här artikeln att IPCC varken är forskningsinstitution eller politisk församling, utan en ”hybrid”. En hybrid bestående av forskare som förmodas söka efter sanning, och politiker vars dagliga värv är att hantera komplicerade maktrelationer. Det är långt ifrån säkert att dessa drar åt samma håll, eller ens har gemensamma intressen. 

2. IPCC sköter problemformuleringen 

Det är IPCC och inte forskarna som står för problemformuleringen. Problemet med den ordningen är att den som formulerar problemet också avgör vad som är relevant att forska om. IPCC:s problemformulering lyder i korthet: Hur stor är den klimatförändring som kan tillskrivas mänsklig aktivitet? Forskare som inte uppfattar klimatförändringen som ett hot, eller ser människans bidrag som obetydligt i sammanhanget, faller utanför ramen. 

3. Ekonomin styr forskningen 

Forskare må sitta på kunskapsövertaget, men politiker sitter på pengarna. Även om inte IPCC betalar forskare lön, påverkar de politiker att satsa pengar på den forskning som IPCC tycker är relevant, och ingen annan. Ekonomiska incitament gör det svårt för enskilda forskare att gå mot strömmen.    

4. IPCC är en del av FN 

IPCC arbetar inte på uppdrag av ”världens folk”, utan på uppdrag av FN. Många kanske tycker att det är ungefär samma sak, men FN är en politisk jätteorganisation med egna intressen och (vilket man inte kan bortse från) egna maktambitioner. 

5. Snedrekrytering av experter 

Hundratals internationella experter rekryteras för att sammanställa en IPCC-rapport. Urvalet sker efter nominering från medlemsstater, men inte bara efter vetenskapliga meriter. Man strävar också efter att uppnå geografisk balans och säkerställa att tillräckligt många kommer från utvecklingsländer. Påfallande många ”experter” hämtas också från internationella miljöorganisationer som Världsnaturfonden och Greenpeace. 

6. Tjänstemännen ges tolkningsföreträde 

Få orkar läsa de ursprungliga forskardokumenten. Det som beslutsfattare och andra vanligtvis kommer i kontakt med är sammanfattningar av sammanfattningar, där de slutliga formuleringarna stötts och blötts av tjänstemän, politiker, diverse remissinstanser och policy makers. Flera namnkunniga forskare, däribland Richard Lindzen, har lämnat IPCC i protest mot att slutrapporteringen inte gett en rättvisande bild av forskningsläget. 

7. Konsensuskravet 

Till skillnad från vad som är brukligt i forskarvärlden har IPCC en ”konsensuspolicy”. Bara en bild av verkligheten presenteras, medan konkurrerande teorier avfärdas som falska. Något som gör det både enklare och svårare för beslutsfattare. Enklare för att man bara har ett alternativ att ta ställning till, svårare för att man inte får tillfälle att bedöma trovärdigheten hos konkurrenterna. Man kan säga att IPCC delvis gör politikernas jobb, utan att själva vara politiker. 

8. Snöbollseffekt 

Om IPCC styr forskningen i viss riktning och sedan låter forskningsresultaten bekräfta att kompassriktningen var den rätta, kan jag tänka mig en viss förstärkningseffekt. Väl inne på det alarmistiska spåret kan det vara svårt att ändra färdriktning. 

9. Träffprocenten har varig låg 

Sedan IPCC grundades har mängder av klimatlarm nått allmänheten, men få (om ens något) har infriats. De datamodeller som använts är helt enkelt inte tillräckligt bra för att förutsäga framtiden, i varje fall inte när det gäller klimatet. Ändå uppfattas dessa bristfälliga modeller som näst intill vetenskapliga fakta.      

10. Media förstärker IPCC:s alarmism 

Allt ska inte skyllas på IPCC. Ann Charlott Altstadt skriver i Bulletin att media skruvat upp alarmismen i senaste IPCC-rapporten, genom att ignorera de delar som pekar i positiv riktning. Antagligen tycker man att ”klimatoptimism” saknar nyhetsvärde. Jag gissar att det finns politiker som inte orkar plöja igenom rapporten från pärm till pärm (3 949 sidor) utan litar på nyhetsrapporteringen.     

Därför kan det vara en god idé att, i varje fall med ett halvt öra, lyssna till ”dissidenter” som Elsa Widding.