När jag var barn gjorde man fortfarande skillnad på pojk- och flicklitteratur. Wahlströms pojkböcker hade grön rygg medan flickböckerna hade röd, vilket var praktiskt när man var på biblioteket och ville undvika att välja fel. Bill & Ben lästes av pojkar medan hästböcker lästes av flickor, med få undantag. Själv hade jag en kvalitetsmedveten mamma som försåg mig med franska äventyrsklassiker av Jules Verne och Alexander Dumas, men även dom var ett slags pojkböcker skrivna för vuxna. 

Pojkböckerna hyllade egenskaper som styrka, mod, rättrådighet och sanning. Medan flickböckerna hyllade förmågan att skapa kärleksfulla relationer och kanske tämja ett vilddjur. I båda genrerna var det vanligt att slutkapitlet utmynnade i en heterosexuell parbildning. 

Könsuppdelningen kvarstod när marknaden övertogs av tecknade serier mot slutet av 60-talet. Jag och mina kompisar läste Läderlappen (så hette Batman på den tiden), Agent X9 och Buster. Min syster, som annars inte var särskilt petnoga med könsroller, läste Hjärtebiblioteket, Vicky och poptidningen Love. Själv gillade jag ”intelligenta” hjältar av amerikanskt 50-talssnitt, som Rip Kirby, Johnny Hazard (bilden) och Mandrake. Starka män med svällande biceps var också intressanta, om de var bra tecknade. Störst biceps hade Dynamitcharlie, eller Typhoon Tracy som han hette på originalspråket. 

Efter hand började gränsen mellan könen luckras upp. Kanske började det redan med Pippi Långstrump, men i serievärlden var det framför allt Modesty Blaise som utmanade det manliga våldsmonopolet. Sen följde Batgirl, Superwomen och en rad brutala kvinnor som var duktiga på karatesparkar. Trenden märktes även inom filmen, i till exempel Thelma & Louise från 1991 och Kill Bill från 2003. 

För att återgå till seriebranschen skedde ett annat trendbrott mot slutet av 90-talet. När Manga blev populärt i Västvärlden utmanades våldsmonopolet inte bara av kvinnorna, utan också av barnen. Plötsligt kunde superhjältar se ut som 12-åriga pojkar (som One Piece eller Naruto) och de som läste serierna var ofta vuxna män i Läderlappens ålder. Ombytta roller skulle man kunna säga.  

Vad hände då med 60-talets flickkultur? Kanske sögs den upp av pojkkulturen – eller koloniserade den, beroende på hur man ser det. Inte så många pratar om pojk- och flickkultur nu för tiden. Att ens nämna att det finns pojkar och flickor kan uppfattas som reaktionärt. 

I takt med att ungdomskulturen blev mer unisex, blev hjältarna mer androgyna. Det blev mindre av svällande muskler, men heller inte så mycket kärleksfull kvinnlighet. 2000-talets hjältar kvalificerar sig för hjälterollen framför allt i kraft av sin högre moral, där grundkonceptet är att vem som helst kan bli hjälte, vilket känns både sympatiskt och jämlikt. 

Vad som ofta saknas, jämfört med den klassiska äventyrsromanen, är den heterosexuella parbildningen på slutet. Pojk- och flickböckerna slutade ofta med att en subtil kontakt knöts över könsgränserna, vilket förlänade äventyret en högre mening. Slutet gott allting gott. Inte ens James Bond brukar tumma på den principen.       

I 2000-talets hjältesaga är upplösningen inte lika självklar. Inget hindrar en modern hjälte från att ingå en heterosexuell förening, men det är ett val bland många andra och inte särskilt viktigt. Den högre meningen uppnås istället genom att öka godheten i världen, återupprätta individen inför en oförstående omvärld, eller något så simpelt som personlig hämnd.  

Pojk- och flicklitteraturen kan med viss rätt kritiseras för att befästa stereotypa könsroller. Den unisexa ungdomskulturen kan å sin sida klandras för att upplösa desamma, utan att sätta något istället. Ett samhälle som inte skiljer på pojkar och flickor kan verka friare, men löper risk att skapa rotlösa individer som är osäkra på sin identitet. Större delen av livet går åt till att ”jobba med sig själv” och allt färre väljer att skapa egna familjer, för att fostra en ny ungdomsgeneration.