Det har hänt mycket i Sverige på ett halvsekel och jag har ibland gett mig in i skeendet för att, som jag trott, försöka hjälpa till att ställa till rätta, ibland för att bara betrakta och försöka förstå vad som pågår.

Om man tar allt som skett i Sverige – jag begränsar mig till Sverige för annars så blir det så komplicerat – och lägger i en stor kastrull och kokar tills utvecklingstendenserna framträtt och reducerats till sin mest grundläggande essens så noterar man tydligt att det handlar om obändig centralisering.

Centralisering är ett svårt ord. Det kan antyda något om socialisering eller församhälleligande men sådant leder tankarna fel ty det jag tror mig se är något mycket större och allmännare än något som Lenin hade i tankarna. Den centralisering som faktiskt inträffat är inte partipolitiskt laddad utan ett gemensamt program för hela det svenska samhället. (Och även i andra samhällen. Jag läste nyss en artikel om motsvarande tendenser i den engelska kyrkan som enligt uppgift ska ha centraliserat alla beslut till den grad att den inte längre behöver några församlingar.)

Självklart har näringslivet styrts av denna tendens (även om företagsamheten på grund av sin natur även följt en annan tendens; jag återkommer till det). Stordriftsfördelar, sammanslagningar och monopoliseringstendenser har varit en uppenbar drivkraft för näringslivets centralisering och tjänat som inspiration för det politiska tänkandet eftersom politiker – och då långt ifrån bara sådana som Lenin – som av egenintressen vill samla på sig samhällelig makt har kunnat peka på näringslivets centraliserande instinkter som tillvarons egen inneboende metod att förbättra allas liv.

Kanske var taylorismen själva urcellen ur vilken allt detta utvecklades. Frededrick Winslow Taylor var den amerikanske ingenjör vars tänkande la grunden för det löpande bandet. Det löpande bandets bärande idé var att arbetarna inte begrep så mycket om industri – vilket inte var helt gripet ur luften eftersom de tidiga arbetarna mest arbetat som drängar inom jordbruket med grisar och höskörd – och att de därför behövde styras i detalj av centralt placerade ingenjörer för att över huvud taget kunna nyttiggöras. Taylorismen fungerade och gick som en löpeld genom världen. Se Chaplins film Moderna tider från 1936. Grundtanken – att människornas liv förbättras om deras liv får styras av centralt placerade experter – blev sedan grunden för välfärdsstatens konstruktion under ledning av samhällsingenjörer som makarna Myrdal och den armé av offentligt anställda hjälpare som deras tänkande sedermera orsakat.

Det vore förstås fel av mig att förneka de fördelar som erbjuds av en viss centralisering som sammanhänger med rent tekniska stordriftsfördelar till exempel att en fabrik som producerar hundratusen bilar får ner kostnaden per bil jämfört med en fabrik som producerar tiotusen bilar (eller något sådant). Men min erfarenhet av livet är att nyttan av storskalighet är groteskt överdriven. Under det senaste halvseklet har antalet kommuner i Sverige minskat från 2 400 stycken till mindre än 300. Jag har svårt att tänka mig att detta kan ha medfört några klara ekonomiska förbättringar. Kommunreformerna drevs av en av hela samhället omfattad föreställning att centralisering är bra. Alla visste det. Det behövdes ingen bevisning. Det bara var så.

Och det som hände i kommunerna inträffade på alla andra tänkbara sätt i den offentliga förvaltningen. Om man undersöker utvecklingstendenserna inom exempelvis skola och sjukvård så är det numera snart hundraåriga arvet från Taylor uppenbart. Centralt placerade experter i exempelvis Skolinspektionen och Socialstyrelsen har tagit över kommandot och styr över de tidigare självständiga professionella kårerna av lärare och läkare med hjälp av allt vidlyftare regelverk. Samma obändiga tendens har slagit till inom universitetsväsendet.

Även om denna centraliserande utvecklingstendens inte saknat fog – taylorismen fungerade bevisligen – så förvandlades den till en frälsningslära som tillämpades långt vidare än vad som var ekonomiskt motiverat. I näringslivet är det tayloristiska tänkandet numera helt avsomnat. Ingen verkställande direktör skulle inför besökare stolt deklarera att arbetarna längst ned i hierarkin absolut inte har något att säga till om. Men utanför näringslivet har centraliseringstendenserna fått ett eget liv. Centralstyrets fördelar har blivit en ideologi som står på egna ben och aldrig ifrågasätts eftersom det för det styrande politikerväldet är en självklarhet att allt måste bli bättre om högre politiska instanser, nämligen de själva, får mer att säga till om.

Min uppfattning efter att ha observerat ett halvt sekels utveckling i Sverige är kort sagt för det första att centraliseringen inte längre drivs på rationella grunder utan av organisatorisk maktlystnad, för det andra att det gått alldeles för långt och troligen inte går att stoppa. Att det gått för långt betyder att vidare centralisering inte bara är onödig utan aktivt skadlig. Skadorna kommer sig av att människors, till exempel en lärares eller en läkares, befogenheter inskränks och att deras jobb störs, exempelvis genom att de tvingas ägna oändlig tid till att fylla i journaler och blanketter och serva högre myndigheter med information, så att den energi, det kunnande och de övriga krafter de förhoppningsvis besitter endast till en liten del kommer nationen till nytta.

Turligt nog styrs bara en del av landets samlade verksamhet av politiker. Annars hade det inte funnits någon kraft som motverkade centraliseringen genom att trycka in förnyelse i stället för nya blanketter i systemet och därmed åtminstone tillfälligt bromsa centraliseringens skadeverkningar. Jag tror att det endast är entreprenörskap – genomförandet av nya kombinationer som entreprenörskapets överstepräst Schumpeter uttryckte det – som kan skydda oss från centraliseringens åderförkalkning.