I Sydafrika sker nu en snabb förändring. Den försämring av ekonomin och den därmed till ohanterliga proportioner ökade arbetslösheten, med åtföljande ständigt stigande brottslighet, hotar landets existens. Kanske kan redan inom någon månad öppna strider bryta ut när Zulu-samhället vill skydda sin brottsåklagade Jacob Zuma, den förre presidenten. 

Denna utveckling beskrivs sällan i svensk press, och när så sker förklaras skeendet som ett arv från apartheidtiden. Och det är till dels sant. Mordvågen mot vita ensamboende bönder är väl delvis en hämnd för förtrycket under de vitas överhöghet. Svårare är att förstå varför de ekonomiska och politiska svårigheterna blir allt större ju längre landet avlägsnar sig från den tidigare regimen. 

Mot bakgrund av vad som sker i Sydafrika, vilket åtminstone delvis måste vara känt också bland våra politiker, är det svårt att förstå varför dessa så ihärdigt arbetar på att skapa ett samhälle med så djupa klyftor mellan svenskar och invandrare att det alltmer kommit att likna situationen i Sydafrika. 

De invandrartäta områdena, de så kallade utsatta områdena har kommit att avvika från områden med betryggande svensk majoritet. Skolutbildningen är sämre, arbetslösheten och brottsligheten är högre, samtidigt som tidigare, före den stora invandringen, okända brott fortlever trots allt ivrigare fördömanden, som allt oftare uttalas i takt med att de inte längre bara förtigs. Människor, främst kvinnor och framför allt unga flickor, fortsätter att falla från balkonger. Flickor tvingas till äktenskap medan de fortfarande är just flickor och beväpnade gäng blir alltmer ivrigt verksamma. Detta sker samtidigt som resurser förbränns i en fåfäng kamp att rätta till förhållandena. 

Denna utveckling är sannolikt ohejdbar. Sverige kommer att få ett samhälle med nära nog lika stor åtskillnad mellan svenskar och andra som det i Sydafrika existerande mellan svarta, färgade och vita under apartheid. I detta samhälle kommer gettoinnevånarna inte vara de utnyttjade utan det svenska samhället omkring, som med pengar och liv kommer att få betala för den ordning som etablerats i gettona, och även för invandrartäta områden utanför dessa getton. 

Egentligen finns det inte något annat hinder för att vända denna utveckling än svenskarna själva. Majoriteten, den stora majoritet som röstar på de etablerade partierna, törs nämligen inte stå för sin åsikt, grundad på egna verklighetsupplevelser. Majoriteten har länge varit emot invandringen, eftersom de i sin vardag kan se hur destruktiv den är. 

Denna uppfattning törs svenskarna däremot inte hävda. De är så förtvivlat rädda för att bli socialt utstötta, bli  ensamma. Den ensamhet som svensken omhuldar för att värna sin personliga frihet mot familjen och omgivningen i övrigt, gör honom också helt beroende av den allmänna opinionen, gör honom dödsförskräckt över att bli avslöjad med en inte godkänd politisk – eller annan – åsikt. Det får svensken att hålla inne med sina åsikter om invandringen även inför familj, vänner och bekanta, när han ändå inte löper någon risk. Lättare att förstå är tigandet när ett yttrande av den egna meningen kan leda till repressalier – avsked från arbetet och annat. 

Ändå kan det för en enkel betraktare vara svårt att förstå hur denna utveckling, så enkel att vända, kan tillåtas fortgå. Hur kan den rådande ordningen, de rådande åsikterna fortleva trots den helt uppenbara, negativa utvecklingen? (De utsatta områdena är, trots allt, fortfarande en liten del av Sverige och har inte en stor andel av befolkningen. Se statistik ovan om ”områdena”.) 

Förklaringen är politikernas maktlöshet och vanmakt. De tror sig inte om att kunna förändra någonting. De tror kanske inte längre på sina egna argument, men de låtsas tro för att inte behöva handla och därmed tvingas avslöja sin handfallenhet. (Inte kan Mikael Damberg vara nöjd med sitt uttalande ”Skjutningarnas offer i den stora allmänheten är få, i förhållande till landets befolkning…”.) 

Den vanligaste förklaringen, eller ursäkten, är att brottslingarna – mördarna, rånarna, misshandlarna och de andra – har blivit just sådana därför att de skulle vara missgynnade. Det är de inte. De är tvärtom gynnade i förhållande till vanliga svenskar. Mer resurser hälls över deras skolor, de använder bidragen i större utsträckning – osv. Detta argument om att invandrarna skulle vara missgynnade, borde falla på ett vid det här laget redan välkänt faktum: att brottslighet till mer än hälften är genetiskt bestämd och inte beroende av de materiella villkoren. Detta gäller för alla etniska grupper, men andelen brottsbenägna kan förstås variera mellan grupperna. Alltså förnekar politikerna varje kännedom om dessa fakta. I stället fortsätter regeringen och Åsa Lindhagen att hävda att mer av den politik, som i årtionden varit verkningslös, bör fortsätta. 

Ett nästan lika ofta använt argument är att Sverige är bundet av internationella fördrag och förpliktelser. Det är ett mycket tungt argument just i Sverige, därför att landets regering uppträder i det internationella samfundet så som dess medborgare gör i hemlandet: Man törs inte avvika från den förhärskande meningen i något avseende, inte ens för att försvara egna intressen. Senast illustrerades det inför beslutet om EU:s gigantiska uppbyggnadsfond. Det förekom knappast någon debatt om frågan. Det är för svensk regering självklart att vi skall hälla pengar över misskötta sydeuropeiska länder – på samma sätt som vi gör det över gettona i Sverige.  

Ett annat sätt att förklara invandrarnas sämre ekonomiska och sociala belägenhet är påståendet att Sverige skulle vara så präglat av rasism, att livet därför blir onödigt svårt för de missgynnade invandrarna. 

Rasism är ett undflyende begrepp. De som hävdar att Sverige skulle vara rasistiskt har svårt att belägga detta med exempel. De retirerar då till att påstå att det finns en strukturell rasism. Också detta är svårt att hävda, eftersom World values survey visar att svenskarna är de mest individualistiska i världen, dvs. minst beroende av institutioner. 

Dock, det finns öppen rasism – utövad mot svenskar och invandrare, utförd av invandrare. Det brukar dock inte i allmänhet kommenteras. Det är ju, som bekant, synd om dem och deras beteende därmed försvarligt. Det bör därför förtigas, vilket också i allmänhet görs. Också lagstiftningen har samma syn. En svensk kan inte bli utsatt för det som rubriceras som hets mot folkgrupp, bara minoriteter/invandrare. 

Svenska politiker har själva satt sig i en omöjlig sits. Brottslighet utövad av invandrare blir allt grövre, allt mer omfattande. Detta förklaras med att brottslingarna, deras föräldrar och deras omgivning i övrigt missgynnas. De misslyckas i skolan och har därför svårt at få arbete, varefter de i stor utsträckning övergår till att försörja sig med brottslig verksamhet. (Detta är en grov förenkling. Många brottsdebuterar långt före skolålderns slut). 

Den enda förklaringsmodell politikerna erkänner – därför att den är politiskt ofarlig – är därför den som hänför brottslighet och annat asocialt beteende till bristerna i de utsatta områdena. Alltså fortsätter politikerna den etablerade, misslyckade politiken. Med dårars envishet fortsätter de att använda samma medel som i årtionden misslyckats. 

Men i ett avseende är politiken lyckad. Politikerna behöver inte erkänna sitt misslyckande. Och allmänheten – pursvenskar och etablerade invandrare – tiger still. De är alltför skräckslagna inför utsikten att bli ensamma, socialt utstötta om de skulle våga hävda en egen mening. 

Vasa, eller Svea, kommer att gå i kvav med en nedtyngande ballast av felaktiga föreställningar. Men de rättrådigas flagga kommer att vagga stolt ända tills den slukas av sjön. 

(Vad göra? Det har jag redan skrivit om).