Plötsligt slår mig en banal fråga som jag – och många andra, men nu handlar det inte om att förringa min egen skuld – borde ha ställt mig för länge sedan. Det har att göra med Sveriges relativt nyskapade sociala problem exemplifierade av sådant som gängkriminalitet, utsatthet, bidragsberoende och bråk i skolan. Den banala frågan är hur dessa obehagliga företeelser har kunnat uppstå. Eller mer tillspetsat: vem är skyldig, vems är felet, vem borde ha någon sorts straff eller i varje fall reprimand för tillståndet?

I den forntid som slutade för ett eller två år sedan ställdes faktiskt frågan och besvarades på två motsägelsefulla men likafullt rasistiska sätt i bemärkelsen att problemen ansågs ha med etnicitet att göra. Frågan var bara vems etnicitet som hade skulden.

Det officiella svaret presenterat exempelvis av Mona Sahlin var att problemens orsaker låg i svenskarnas rasistiska attityder – ”den strukturella svenska rasismen” – och problemens lösningar dels i fördömanden av den strukturella svenska rasismen, dels i mer bidrag och annan socialpolitik vars syfte var att med lämpor försöka förmå invandrare att uppföra sig som svenskar (även om en sådan formulering aldrig skulle kunnat användas i officiella sammanhang). Det officiella Sverige skyllde problemen på mentala defekter hos svenska folket, sin uppdragsgivare och finansiär, det är i sanning makalöst.

Det andra svaret, som många ansåg kom som unkna pustar från underjorden, var att problemen kom sig av att invandrare bar med sig en för Sverige främmande och inkompatibel kultur och att landet påverkades enligt principen ”ju fler afghaner som kommer till Sverige desto mer likt Afghanistan blir Sverige”. En dellösning (som jag själv förespråkat sedan den här bloggen startades) vore till exempel att stoppa all invandring tills vi hunnit sansa oss och tänka ut hur Sverige ska hantera den soppa som vi så oförsiktigt fortsätter att tillaga.

Men svar som på det ena eller det andra sättet letar efter etniska förklaringar känns alltmer otillräckliga sedan forntid övergått i nutid. Visst må de vara relevanta men problemen tycks utveckla sig mer elakartat är vad några rasistiska tolkningar duger till att klargöra. För några år sedan publicerade DGS med hjälp av Brå en vetenskaplig studie som visade att brottsligheten var högre hos andra generationens invandrare än hos första generationens. De eventuellt medhavda kriminella tendenserna får alltså turboladdning av kontakten med Sverige. Det blir sämre, inte bättre. Samma sak gäller tycks gälla de allmänna relationerna mellan invandrare och svenskar. Invandrare begår förnedringsbrott mot svenskar och bland svenskarna anses det inte längre ens skämmigt att förklara sin motvilja mot hela migrationsprojektet.

Det finns ett allvarligt fel någonstans som inte har med gener att göra. I Bulletin formulerar skribenten Lars Åberg en skarpsynt självklarhet:

Kriminaliteten i Sverige är sällan sprungen ur fattigdom, eller ens ur utsatthet. Det som kännetecknar den är fruktansvärt dåliga värderingar.

Det betyder att det som stoppar folk från att begå brott och att göra andra olämpliga saker inte har med utsatta bostadsområden eller otillräckliga bidrag eller ens med etnisk bakgrund att göra (eftersom värderingarna inte sitter i generna). Hur många poliser som än anställs och hur långa straff som än kommer att utmätas när kraven på lag och ordning fått ta en sväng genom Brottsbalken så hjälper det inte mot dåliga värderingar. Det är inget argument mot lag och ordning men det är ett argument mot tron att det räcker med slopade brottsmängdsrabatter och fler fängelser.

Jag föreställer mig att detta enkla borde vara självklart inte bara för Lars Åberg och mig, utan för envar. Det borde också vara självklart ungefär vilka värderingar som är bra och vilka som är dåliga. Två bra värderingar är till exempel att man inte ska stjäla och inte dräpa. Hela den gamla svenska kulturen, särskilt litteraturen, är full med sedelärande och uppfostrande påminnelser om hur man ska uppföra sig mot andra människor och hur det riskerar att gå om man struntar i det etiska regelverket. Författare som Runeberg, Almqvist, Strindberg och Moberg skriver knappt om något annat. Sådan uppfostran borde det vara skolans skyldighet att förmedla. (Söndagsskolan var nog också en bra grej i detta perspektiv.)

Allt det här som både det officiella Sverige och vi andra tidigare visste är nu som bortblåst från Sveriges medvetenhet. När politikerna talar om att bekämpa brottsligheten med fler fritidsgårdar och hårdare straff utan att antyda att de begripit värderingarnas betydelse – inklusive sin egen plikt att i kraft av ledare påminna folket om värderingar (och då menar jag inte världsfrånvända PK-värderingar om sådant som vikten av könsbyte) – så förlorar jag ytterligare en flisa av det en gång solida block av förtroende och tillit som jag hade för det svenska systemet. Numera vill jag se räfst för uteblivet ansvarstagande.