Det är tur att man av och till träffar förnuftigt folk så man kan stämma av sina egna funderingar. I bästa fall kan man få funderingarna underkända så att man slipper tänka vidare på dem och därmed sparar lite tid.

I förra veckan mötte jag två sådana personer men det ledde inte till någon arbetsbesparing ty dessa människor hade ställt sig samma fråga som jag, nämligen om PK-ister i djupet av sitt hjärta själva tror på sitt budskap. Jag tänker till exempel på statsminister Stefan Löfvens reaktion när han fick reda på att en del sjukvårdsinrättningar gick med på att patienterna fick framföra synpunkter på vem som skulle vårda dem, något som Dagens Nyheter, som drev denna upplysningskampanj, ansåg vara rasistiskt.

Även statsministern verkade tycka att patientinflytande på den här punkten var rasistiskt (även om man inte förstod om det var patienten som var rasist eller om det vara landstingsregionen, som tillät patientvalet, som var rasist). ”Jag blir så förbannad, det är vidrigt”, sa statsministern.

Detta aktualiserade en fråga som jag ofta ställt mig men aldrig egentligen kunnat besvara på ett tillfredsställande sätt (och vänta dig inte att jag ska göra det den här gången heller). Frågan är om PK-ister som statsministern verkligen menar vad de säger. Blir Stefan Löfven så där upprörd i verkligheten? Tycker han på allvar att det är vidrigt att en patient ska få framföra egna synpunkter i ett vårdärende?

Om det bara hade handlat om ett tillfälligt misslyckat tyckande av statsministern hade man väl inte behövt bry sig. Men det handlar inte om ett enstaka fall där omdömet slinter hos en makthavare. Det här är ett normalt mönster. Hur många gånger genom åren har inte makthavare brunstämplat medborgare som inte riktigt trott på försäkringarna om att invandringsprojektet skulle förvandlas till en välsignelse för Sverige? Har de själva trott på sina floskler?

Det handlar inte bara om vården och invandringen utan det är en allmän fråga som berör hela välfärdssystemet. Uppdrag Granskning var nära att ställa frågan i ett program om Samhall som får sex miljarder kronor om året för att greja anställning åt funktionshindrade som står längst bort från arbetsmarknaden. I praktiken, visar det sig, väljer Samhall bort svåranställda fall. (Såklart. På det viset blir det mindre krångligt för Samhalls personal och de sex miljarderna behöver inte användas för att subventionera funktionsnedsatt arbetskraft utan kan användas för något som företaget tycker känns bättre. Det hade du och jag kunnat räkna ut från början. Samhall har funnits i fyrtio år och åtskilliga utredningar har påpekat förhållandena. Anser Samhalls ledning att bolaget är värt bidragen? Ja visst.)

Den ena av mina samtalspartners menade att alla dessa PK-ister faktiskt har en äkta tro på värdet av sitt uppdrag. Hur uselt utfallet än blir kan de alltid med ett visst mått av rimlighet hävda att det kanske gått ännu sämre utan välfärdskomplexets insatser. Den andra samtalspartnern jämförde med Sovjetunionen och kommunistpartiets ledande kadrer som låtsades kämpa för världsrevolutionen och folkens befrielse men i verkligheten bara var ett parasitärt socialt skikt. I båda fallen hade de berörda PK-isterna rejäla personliga incitament att tro på sitt budskap. Grupptänkandets mekanismer är okuvliga.

Själv vet jag inte. Jag har bara mina egna erfarenheter att döma av. Fast tio år på Sida ger perspektiv. Där jobbade många välutbildade, intelligenta och trevliga människor. En liten andel hade nog tappat tron på verksamheten och en ännu mindre grupp vågade till och med skoja om det i en trängre krets. En gång var jag på väg till Indien med en av verkets höjdare, en strålande begåvad person som kom direkt från Finansdepartementet. När vi satt i businessclasspuckeln på en Boeing 747 och smuttade på dry martinis sa han att ”det är först nu som jag riktigt förstår hur viktigt det är med internationellt bistånd”.

Men så cynisk kunde man bara vara med ett snett leende som antydde att kritiken var en pose. Sida var en tolerant och angenäm arbetsplats. Man fick ta sig friheter så länge man inte hoppade över skaklarna. Ett klart skakelhopp hade varit att offentliggöra sina dubier. Om TV kom på besök och framförde allvarlig kritik av den typ som annars mest hördes i flygplanspucklar så hade rätt svar varit avvisa kritiken ungefär som statsministern: ”Jag blir så förbannad, det är vidrigt” (fast lite mindre vulgärt formulerat, verket lyder ändå under Utrikesdepartementet).

Mitt trista svar på frågan om PK-isterna tror på sitt eget budskap är att jag inte vet. De vet inte själva. De flyr från frågan. Om den ändå ställs försöker de slingra sig. Inte ens i komplexets hemligaste samtalsrum kan man kosta på sig att släppa alla förbehåll och diskutera verksamheten på allvar. Att framföra sin egen eventuella vantro kan vara farligt för framtidsutsikterna. Bättre därför hålla sig till protokollet. Sällskapet kastar misslynta blickar på den som blamerar sig genom att avvika från den påbjudna linjen.

Det finns förstås alltid ett antal sant troende.