Häxorna hos Macbeth sitter på en hed i Skottland och rör ihop en trollsoppa med vars hjälp de ska göra sina konster. Man fattar att det är jobbigt att göra trollsoppa, åtminstone enligt detta recept som innehåller såväl ”fjäll av drake” och ”ulvatand” som ”finger av ett mördat barn som fötts i diket av ett skarn”. Men det som ger brygden kraft verkar inte vara ingredienserna utan den energi som de tre häxorna trycker in i projektet. Omkvädet går:

Fördubbla mödan, mödan fördubbla; Heta kittel, sjud och bubbla!

Samma hyllning till ansträngningen personifieras av Runebergs Bonden Paavo, stackarn som hela tiden drabbas av felslagna skördar och ändå fortsätter att gräva ständigt nya diken medan han beordrar hustrun att blanda mer bark i brödet:

Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten.

Goethe låter tre änglar utfärda ungefär samma dom över Faust. Den som aldrig slutar anstränga sig kan beviljas frihet:

Wer immer strebend sich bemüht, den können wir erlösen.

Med denna pampiga ouvertyr vill jag bara klappa mig själv på axeln. I snart sju år har jag kokat min sociologiska soppa om maktförhållandena i Sverige. Jag upptäckte politikerväldet, jag snodde idén om det välfärdsindustriella komplexet från Eisenhower, jag påträffade dessas intressegemenskap och arbetsmetoder, jag iakttog efter egna erfarenheter byråkratiska organisationers djupaste drivkrafter, jag stal föreställningen om en samhällelig huvudmotsättning från Karl Marx. Sedan slängde jag lite annat smått och gott i kitteln precis som häxorna, till exempel sociologins motsvarigheter till:

Orm, som smög i kärrets gräs,
Uti kitteln stek och fräs;
Sjökräks-öga, grode-hand,
Läderlapps-öga, hunde-tand.  

Hjälpte det något, tror du? Var det någon som insåg att en sked av denna trollbrygd skulle ge honom övernaturliga kompetenser såsom politiskt mörkerseende, väderkorn att förutsäga kriser i den svenska offentligheten samt förmågan att avkoda pladdret i teve lika klart som om man hade en AI-driven elektronisk översättningsapparat? Inte så särskilt. I stället får jag mail från dryga, anonyma pösmagar som förklarar exempelvis att de ”gäspar sig sömniga över ensidigheten” i min predikan.

Av detta drar jag liksom häxorna och Paavo slutsatsen att det bara är att mödan fördubbla och gräva dubbelt med diken så att inte ens den motvilligaste hjärna kan undgå att ana ett ljus.

Jag får tills vidare glädjas i det lilla åt sådant som att ledarskribenten Barbro Hedvall i Dagens Nyheter nyss upptäckt det välfärdsindustriella komplexet (som hon kallar det kommunindustriella; lite oprecist tycker jag eftersom en massa statliga organisationer som Försäkringskassan, Samhall och Socialstyrelsen också ingår). Hon låter det kommunindustriella komplexet representeras av organisationen Sveriges Kommuner och Regioner vars makt och påtryckningar gör att ”riksdagen blir ett utskott av den samlade kommunala makten”. Hon talar om en organisationsapparat som är ”så tung att den i många frågor utövar en indirekt vetorätt gentemot regeringen”. Så ser det kommunindustriella komplexet ut, säger hon. ”Skada att så få vet om det.”

Tack Barbro Hedvall för att du försöker hjälpa till att röra i kitteln och att öppna folks ögon. Du kanske inte placerar kyrkan mitt i byn men du har upptäckt att det finns en kyrka och en by. Till den graden av insikt har de flesta ännu inte kommit, framför allt inte dina kollegor.