Begreppet ”svensk” i betydelsen tillhörande ett folk har blivit så urvattnat att det mist sin betydelse. När alla som befinner sig i Sverige är svenskar finns det inga svenskar kvar.

Om jag flyttar till Kina och bor där några år så blir jag inte kines utan fortsätter att vara svensk. Jag skulle aldrig komma på tanken att gå runt på Pekings gator och hävda att jag är kines. Och kineserna själva skulle inte heller komma på den befängda idén att kalla mig för det. Eller börja ställa sig själva idiotfrågan ”Vem är egentligen kines?”.

Det värsta man kan göra sig skyldig till i Sverige är att säga att man är svensk. Om man är svensk från början, vill säga. Är man däremot inflyttad från Mellanöstern eller Afrika så är svensk det finaste man kan vara. Glöm Syrien och Somalia – nu är du svensk! Känn dig hedrad!

Att tillhöra sitt eget folk är så gott som förbjudet om man är svensk. Det går bara bra om man är kurd, för det är man hela livet. De vill till och med ha ett eget land och det borde de få, det är de värda. Så som de kämpat. Att våra förfäder också har kämpat för sitt land räknas däremot inte. Redan vikingarna var rasister, hela bunten. Det är det mörka arvet vi bär på.

Hur länge till kommer vi att få behålla vår vackra nationalsång? Jag ser det enbart som en tidsfråga. ”Du tysta, du glädjerika sköna”. Så värst tyst är det inte längre.

Vad har Sverige att vara stolt över? Rasismens stamort på jorden, det är vad Sverige är. Och jag har ingen större rätt än någon annan att kalla mig svensk. Tydligen.

BILD: En sida ur läseboken för folkskolan Hem och hembygd. Sörgården. Första skolåret av Anna Maria Roos (1912).