West Side Story är en romantisk kärlekshistoria, inspirerad av Shakespeares tragedi Romeo och Julia, med handlingen förlagd till 50-talets New York. Allt inramat av fantastisk musik av Leonard Bernstein. Filmen hade premiär 1961 och jag såg den första gången när jag gick på högstadiet.

Bortsett från den romantiska kärlekshistorien handlar storyn om ett gängkrig mellan två etniska grupper. Sharks från Puerto Rico och Jets från den vita amerikanska arbetarklassen. Vuxenvärlden  representeras av en vänlig kvarterspolis, en faderlig kioskägare och en uppgiven socialarbetare, men ingen av dem har särskilt mycket att sätta emot. Kriget trappas upp och efter två mord och en rad förvecklingar slutar kampen ungefär oavgjort.  

I en svensk småstad mot slutet av 80-talet hamnade några libanesiska flyktingar i konflikt med ett gäng svenska killar. Svenskarna anklagade libaneserna för att ha tagit sig friheter mot traktens flickor och begav sig i samlad trupp mot flyktingförläggningen för att ge dem ett kok stryk. Libaneserna menade sig ha blivit utsatta för en rasistisk hatattack. Jag vet inte vem som hade mest rätt och kommer inte ihåg hur det slutade, men etniska konflikter var något relativt nytt i Sverige och händelsen fick stor uppmärksamhet. Kanske var det här gnistan som startade ”kriget mot rasismen”. 

Ännu en orsak var säkert Sven-Olle Olsson i Sjöbo, som krävt en kommunal folkomröstning om flyktingmottagande. Samma höst tillsatte invandrarminister George Andersson en kommission mot rasism och främlingsfientlighet, vilket resulterade i utredningen ”Mångfald mot enfald” (SOU 1989:13) som är en veritabel krigsförklaring mot rasism och främlingsfientlighet. Ingen sten lämnas orörd. Negativa attityder mot invandring, främmande kulturer och flyktingmottagande skulle ryckas upp med rötterna. Svenska skolbarn drillas i antirasism, läroplaner skrivas om, skolböcker gås igenom och rektorer och lärare skickas på utbildning. Socialtjänst, forskning, media, polis; alla goda krafter måste gå samman för att skapa en folklig mobilisering. Vidare måste etniska grupper som söker sig till Sverige, stärkas i sina identiteter genom generösa föreningsbidrag. Rasistiska organisationer måste förbjudas – på slutet redovisas de allra farligaste, däribland Sverigedemokraterna. 

Syftet var naturligtvis gott. För vem vill ha rasism och främlingsfientlighet i sitt närområde? Men åtgärderna var ungefär lika effektiva som ”Kriget mot alkohol” i USA på 1920-talet, eller ”War on drugs” på 70-talet. Det förra skapade maffian i Chicago och det senare knarkkartellerna i Latinamerika. Kriget mot rasismen knäckte visserligen de svenska gängen, men stärkte invandrargängen. De fick bidrag, lokaler och medial uppmärksamhet för sitt ”antirasistiska” arbete, medan misstänkta Sverigedemokrater rensades ut från arbetsplatser, fackföreningar etc.                 

Hade West Side Story utspelat sig i Sverige och inte i New York, hade den vänlige kvarterspolisen, den faderlige kioskägaren och den uppgivne socialarbetaren förmodligen reagerat annorlunda än i originalet. Istället för att försöka medla mellan gängen, hade de kastat sig in i striden och satsat alla resurserna på att stödja Sharks och krossa Jets. Historien hade säkert slutat annorlunda, men kanske inte till det bättre.  

Idag kan det vara livsfarligt att mucka gräl med en 15-åring i ett utanförskapsområde. Man vet aldrig vilka gäng som skyddar honom. Däremot är det relativt ofarligt att våldta svenska tjejer, förnedringsråna blonda killar, tvinga dom att kyssa skor eller pissa dom i munnen. Svenska ungdomar är, som Mohamed Omar skriver i den här krönikan, skyddslösa. Skulle de säga N-ordet blir det skandal, men för invandrarungdomar är det oproblematiskt att säga ”Svennehora”.  

Så hur skulle man gjort istället? På 80-talet fanns visserligen invandrargäng som slogs mot svenskar, men långt ifrån de klanbaserade tungt beväpnade nätverk som finns idag. Istället för att starta fullskaligt ”Krig mot rasism” kunde man ha nöjt sig med att bura in de värsta bråkmakarna, och i övrigt låtit grupperna fritt förolämpa varandra. Så småningom kanske det uppstått en sorts terrorbalans, och det är inte det sämsta. 

Framför allt borde man tagit tillfället i akt att opartiskt utvärdera den då tio år gamla mångkulturen. Tio år är en lagom lång period för att utvärdera ett samhällsexperiment. Om det borde den statliga utredningen ha handlat.