Anders Leion skrev nyss en artikel som sätter fingret på en känslig punkt nämligen hur det skulle gå till att utforma en ny invandringspolitik. Betänk följande två svårförenliga fakta:

1. Det är osannolikt att regeringen – vilken regering som helst – kommer att, i strid med medborgarmajoritetens dova ogillande, kunna fortsätta den hittillsvarande välkomnande politiken. Observera att de partidispyter som förekommit i frågan har handlat om huruvida politiken ska vara lite mer eller lite mindre generös, aldrig om den skulle byta riktning. När de högstämda löftena om invandringens fördelar för Sverige nu visar sig ihåliga ändras hela problemkomplexet för de ansvariga. Den största utmaningen som tidigare drabbat dem var när Migrationsverkets madrasser höll på att ta slut vintern 2015/16. Det är något helt annat än vad som nu väntar.

• Den regering som tillträder efter valet nästa år måste därför tänka nytt, särskilt om det blir koalitionen m, kd och sd som på det hela taget kommer att ha vunnit valet på invandringsfrågan. Men hur ska det etablerade politikerväldet, som aldrig tänkt utanför sin snäva konsensus i denna fråga (liksom i andra frågor, men det ligger utanför ämnet) plötsligt kunna börja tänka nytt?

Det är väl bara för partierna att börja tänka nytt redan nu så att de får tid att förbereda sig! kan du invända. De skulle ju lätt hinna skaffa sig en politik till hösten 2022! Men jag har lärt mig att det inte går till så i politiken. Om partierna har program så är det bara i relativt betydelselösa frågor där ställningstagandena inte blir kontroversiella, inställningen till monarkin till exempel. Men om det kan bli bråk i frågan är de viktigt för partier att inte ha intagit någon tydlig position.

Jag upptäckte detta syndrom i början av 1990-talet när framför allt moderaterna planerade systemskiften och rejäla skattesänkningar. Men ni har ju inte någon plan för det där, sa jag förskräckt till en framstående moderat. Vi kan inte göra en plan, sa han, för då kommer den att upptäckas och motståndarna att kunna se var de ska sätta in sina attacker. Därför är det säkraste för ett parti att inte göra några klara ställningstaganden i sina viktigaste frågor. Om de inte har satt ned foten kan de dansa, skutta och förneka när attackerna kommer.

Detta är mycket logiskt. Jag skulle tro att det är förklaringen till att även sverigedemokraternas migrationspolitik är så oskarp. Konsekvensen av detta är, fruktar jag, att partierna aldrig vågar säga något annat än de redan sagt annat än i betydelselösa frågor. Denna misstanke gäller i särskilt hög grad för den, som liksom jag, menar att det är politikerväldet självt och dess sedan årtionden intränade byråkratiska reflexer som är grundorsaken till nationens problem. Hur skulle ett parti kunna gå till val på att avskaffa den ordning som är dess levebröd och raison d´etre?

Men trots svårigheterna måste kaos administreras. Vi måste ha någon sorts migrationspolitik – för att inte tala om skolpolitik och kriminalpolitik och så vidare – även efter september nästa år. Mer än någonsin skulle Sverige behöva av staten och politikerna oberoende tankesmedjor som utvecklade användbara strategier för att ta sig an sådana svårigheter som politikerna varken kan eller vill närma sig. Rätt som det är kanske de blir glada att någon tagit deras jobb på allvar och delvis gjort det åt dem.