Sverige är numera så iskallt rasistiskt att flyktingar tvingas fly härifrån. Om detta har Annette Rosengren skrivit en bok som, enligt Expressens recensent Per Wirtén, ”utmanar den svenska självbilden” på ett ”smärtsamt” sätt. För ”vem orkar smälta tanken att människor börjat fly från den svenska fientligheten, till andra mer upplysta länder i Europa?”

Ett av dessa ”mer upplysta länder” är Frankrike, som enligt senaste statistiken beviljade 2, 84 asylansökningar per 10 000 invånare, mot Sveriges 4, 28. Frankrike som kritiserats för att asylsökande tvingas leva på gatorna mitt under pågående asylprocess.

Till detta paradis på jorden ”flyr” afghaner från Sverige för att Sverige är ett sådant helveteshål för asylsökande.

Det är en ren lögn. Att afghaner lämnar Sverige och beger sig till andra länder har med Dublinförordningen att göra. På sin blogg Vårt Europa redogör bokens författare Annette Rosengren salvelsefullt för ”monstret Dublin” och berättar att Frankrike är det enda (?) landet som ignorerar den.

När man läser Wirténs recension får man också intrycket att det är specifikt från just Sverige afghanerna ”flyr”. Även det är osant.

”I Paris finns många från Afghanistan som nu söker asyl i Frankrike efter avslag i annat EU-land. Oftast med 2-3-4 år i Tyskland, Österrike, Sverige, Norge, Finland och så vidare hoppas de få en ny chans.” skriver Annatte Rosengren.

Hon berättar vidare att i väntan på att få registrera sig som asylsökande och lämna fingeravtryck hänvisas flyktingarna till gatan, där ”vilda läger” skapas:

”Folk bråkar, i vårvintras inträffade två mord i tältlägret i Porte de la Chapelle, det finns mycket droger och droghandel, det finns möss och råttor, det luktar urin här och där. Men staden placerar ut urinoarer och toaletter, och det finns ofta vattenkranar. Regnar det så blir marken en lervälling.

Hur märkligt det än är tycker en del att det är lite spännande och mysigt att bo i tält. Och hur är det med bråken? ‘Då står vi en bit bort och tittar på, och hejar kanske på några.’ ” Hon konstaterar vidare:

”Att bo så här måste ha varit ett helvete under den kalla Parisvintern. En del hade bra kläder med från Sverige, men andra hade inte det. Ingen var väl beredd på att det kunde vara så kallt i Paris.”

Så sent som 2020 skriver hon att ”det tar tid innan det här kommer igång (asylförsörjningsbidraget, reds anm) och under tiden förväntas en klara sig själv, eller vad det franska systemet nu förväntar sig. Efter vad jag har märkt kan en få vänta uppåt ett halvår utan att ha någon försörjning. Det här gäller svenskafghaner jag känner och följer och försöker stötta i den mån jag kan.”

Det är inte klokt, fortsätter hon:

”Människor måste ju äta och ta sig. I Paris finns många organisationer som serverar eller delar ut mat, i städer som Brest och Poitier finns inte det. Hur ska de klara sig?”

Av dessa rapporter har det alltså blivit en bok där Frankrike, som låter asylsökande bo på gatan utan försörjning, beskrivs som ”upplyst” och där Sverige avfärdas som invandringsfientligt, nationalistiskt och inhumant. Eller är det recensenten själv som väljer att vinkla bokens innehåll på det sättet, som en del av myten om den strukturella svenska rasismen?

Eftersom jag inte läst boken är det svårt att veta, men om man läser tidigare texter av Per Wirtén är det uppenbart att han tillhör den viljelösa flock som helt anammat detta kränkande men ack så trendiga förhållningssätt till Sverige och svenskarna. Än en gång kan jag konstatera att det inte finns något som är mer lukrativt än att utmåla Sverige som rasisthelvetet på jorden och svenskarna som iskalla hatare. Det börjar bli skrattretande.