En av familjelivets konstituerande komponenter är middagen. Den inleds i de flesta familjer mellan klockan fem och klockan åtta och utgör, i välfungerande familjer, den lilla gemenskapens dagliga sammanträde där viktiga ärenden hanteras, till exempel hur julhelgens alla känsliga krav ska klaras så smärtfritt som möjligt och hur man ska få Fredrik, 10, att göra läxorna. I tidningarna skrivs mycket om hur viktigt det är med ett harmoniskt sexualliv (framför allt då mellan mamma och pappa) men jag tror att ett harmoniskt och välfungerande middagsliv är nog så betydelsefullt för den allmänna lyckan i samhället.

Den stora frågan i middagssammanhang gäller maten, närmare bestämt vad man ska äta och vem som ska laga maten. De mest harmoniska förhållandena råder, tror jag, i familjer där rollfördelningen är hyggligt fast. En gång kock, nästan alltid kock. Kocken blir nog för det mesta kvinnan men andra lösningar förekommer.

Kockens främsta huvudbry är att bestämma dagens rätt. Jag har hittills inte träffat någon familjekock – till vilken krets jag själv hör – som inte klagat över sin brist på fantasi när det gäller nya recept. Det beror på att nya recept är svåra även om de hämtas från en dyr kokbok av stjärnkocken Tommy Myllymäki ty det är mycket som kan gå fel och då kanske familjen morrar. Exempelvis gillar familjen inte bränd risotto. Ej heller uppskattar familjen om kocken övar sig på samma recept flera gånger för att det till slut ska verka som Myllymäki själv varit framme. Det slutar för de flesta familjekockar med att deras repertoar blir ganska begränsad.

Motsvarande gäller, visar det sig, även sådana personer som återkommande skriver artiklar och krönikor exempelvis på en sajt som detgodasamhallet.com. Sedan jag började skriva här har de blivit ungefär två och ett halvt tusen texter (motsvarade fyra tusen sidor). Familjekockssyndromet drabbar även krönikörer. Igår gjorde jag stickprover på sju års texter och kom fram till det som jag redan visste, nämligen att repertoaren är synnerligen begränsad. Samma ämnen kommer upp gång på gång om än med vissa variationer: att invandringen bör totalstoppas så att vi får andrum att göra det som ingen besvärat sig med hittills, nämligen att formulera en hållbar plan för eventuell framtida invandring, att inget parti, vad de än påstår, har någon genomtänkt plan för någonting, att alla politiskt korrekta idéer har ett gemensamt syfte, nämligen att ursäkta nya politiska insatser, att avsikten med alla anklagelser om rasism och brunråttementalitet är en enda, nämligen att få folk att skämmas om de ifrågasätter politikerväldets misslyckanden och så vidare. Man kan jämföra de återkommande politiska budskapen med de normalt återkommande middagarna: pytt i panna (eller Biff Rydberg vid festligare tillfällen), gösfilé med vitvinssås, spaghetti i parmesan- och gräddsås med bacon, ärtor och räkor, grillade kycklingspett med ratatouille med mera.

Det som skrämde mig vid gårdagens krönikeforskning var emellertid inte i huvudsak att repertoaren av budskap var så begränsad – det hade jag nog väntat – utan att den låg så fast över tiden. Det har stått samma rätter på menyn sedan dag ett verkar det som. Då säger du kanske att det är beklagligt om Engellau inte förmår förnya sig men det är ju, trots allt, Engellaus eget besvär och kanske även deras som fortsätter att läsa hans ständiga upprepningar.

Men det är värre än så, ty det är inte bara jag som inte förmår vitalisera mitt paket av ständigt framförda idéer utan samma sak verkar gälla alla andra. När jag läser vad jag själv skrev för fem år sedan läser jag också indirekt om de sammanhang där mina texter passar in och finner en gemensam nämnare hos den svenska samhällsdebatten, närmare bestämt att den verkar ha fastnat i sig själv.

Mönstret upprepas som en tretaktig samhällsvals i det oändliga: 1) några mord inträffar, 2) ansvariga politiker säger att de inte sett det komma och lovar att det inte ska ske igen, 3) tyckarna mullrar lite obestämt i bakgrunden; 1) stor sprängning i kombination med några dussin bilbränder, 2) ansvariga politiker säger att de har full kontroll ty fler poliser är redan beställda, 3) tyckarna säger att så här kan det verkligen inte få fortsätta; 1) klaner blåser Försäkringskassan på ett antal miljarder, 2) ett miljöpartistiskt statsråd förklarar indignerat att sådant är olagligt och därför kommer att upphöra, 3) kommentariatet ondgör sig över nedläggningen av kärnkraften; 1) obeväpnade snutar skjuts under tjänsteutövning, 2) polisen gör en tilläggsbeställning av plastarmband där texten ”Tafsa inte” kompletteras med ”Sluta skjut”, 3) Anders Tegnell har av en oberoende utredning fått bekräftat att han gjort allt rätt.