MOHAMED OMAR: En faders kärlek

Häromdagen (23/7 2021) skrev jag en text om min erfarenhet av att ha blivit övergiven av min far. Den erfarenheten har format hela mitt liv och kommer fortsätta göra det. Jag blev övergiven av min far och adopterad av min styvfar. Min biologiska far kom från Iran.

Min text fick många reaktioner, både i mejlkorgen och i kommentarer och meddelanden på sociala medier. Den verkar ha berört. Min erfarenhet är knappast unik. När jag googlar hittar jag hur mycket som helst – folk som berättar om sina erfarenheter av att ha blivit övergivna.

Jag har dock inte haft någon kontakt med andra som delat min erfarenhet. För jag ville inte ens erkänna för mig själv att jag var övergiven. Jag skämdes för mycket. Det är först nu som medelålders man jag vågar erkänna det för mig själv och faktiskt är redo att dela mina känslor och tankar med andra som genomgått samma sak.

Jag skämdes länge över att jag kände mig oälskad och värdelös och att jag dagdrömde om min frånvarande far. Jag längtade efter att han skulle omfamna mig och säga förlåt. Jag känner mig mindervärdig jämfört med mina fyra halvsyskon som inte blev övergivna.

Han dog 2008 och jag vet att jag aldrig kommer att få vara tillsammans med honom som far och son. Aldrig få växa upp med honom. Och även om han hade sagt förlåt och erkänt mig, så hade detta inte kunnat läka såret och kompensera för alla år utan kontakt. Det går aldrig att reparera. Det sägs att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom. Det är en lögn.

När jag i mellanstadiet stod och rökte med de andra killarna och någon såg sin pappa komma och ropade ”Farsan kommer! Spring” då blev jag avundsjuk. Jag blev påmind om att jag var övergiven. Det är svårt att skriva om dessa känslor offentligt, trots att jag idag är 45 år gammal.

Jag grät på min fars begravning. Jag fick senare höra att flera hade anklagat mig för att gråta falska tårar. ”Han vill åt hans pengar”, sa de. För min far var rik, ja, mångmiljonär.

”Varför gråter han? Han kände inte ens sin far”, sa de. Jag har aldrig varit ute efter min fars rikedom. Ett bevis på det är att Irans lagar inte erkänner adoptioner, ett biologiskt barn har alltid arvsrätt. Jag skulle alltså kunna kräva min rätt där. Jag kan bevisa att han är min far. Det behövs inget DNA-prov. Han skrev på adoptionspappret. Men jag har inte krävt min rätt och kommer inte att göra det. För jag brydde mig inte om om min far var rik eller fattig. Jag visste inte ens om att han var rik när jag började söka honom. Jag sökte en faders kärlek och erkännande.

Jag grät inte på hans begravning för att jag saknade honom eller för att jag tänkte på mina minnen av honom. Vi hade inte många minnen tillsammans. Jag träffade ju honom första gången då jag var 19 år. Nej, jag tänkte på de minnen som aldrig skapades. Jag grät över mitt förlorade hopp och mina grusade drömmar. Vi skulle aldrig bli far och son. Jag grät också för att jag tänkte på att den glädje och stolthet jag hade kunnat skänka honom – om jag hade fått chansen.

Min far hette Karim Badiee. Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.

Att vara övergiven har i mitt fall lett till en ständig känsla av ensamhet. En dag skulle en av mina söner gå på något med sin skolklass. Han gick till mötesplatsen, men ingen var där. Strax efteråt pratade jag med min son. Han berättade vad som hänt. Jag frågade hur han kände. Han kände ingenting. Händelsen betydde ingenting för honom – och jag såg i hans ansikte att det var sant. När jag var barn ledde liknande triviala händelser till ångestattacker – jag kände mig ensam och övergiven.

Flera av dem som hörde av sig efter att ha läst min text ansåg att jag var modig som var så självutlämnande. Jag tänker fortsätta med det för att kunna gå vidare. Jag har berört min barndom, adoptionen och min övergivenhet i olika texter tidigare, men jag har inte visat hur ont jag faktiskt har.

Jag ska öva mig i att vara helt uppriktig, att inte polera. Det är svårt, särskilt som jag vet att mina anhöriga kanske kommer läsa vad jag skriver. Det har varit ett stort steg för mig att vara öppen med att jag blev dumpad av min far och vad det betytt för mig. Jag har till exempel alltid känt att jag har ett lågt värde och inte förtjänar kärlek eller framgång. Jag lider av imposter syndrom och hittar ofta på någon anledning att förstöra för mig själv innan jag blir ”avslöjad”.

För mig var det en stor sak när min äldste som tog studenten denna sommar. Själv tog jag aldrig studenten. Varje år i juni när jag såg studenterna tjoa på sina flak, kände jag sorg. Sanningen är att jag läste in gymnasiet på Hermods vid 37 års ålder. Jag började i juli 2013 och avslutade i januari 2014. Jag gjorde högskoleprovet vårterminen 2014. Samtidigt som jag läste in gymnasiet körde jag taxi på nätterna, frilansade som skribent och tog hand om fyra barn.

Jag tog inte mitt körkort förrän år 2008. Jag var så stolt när jag kom till mina barn med pappret i handen. Nu skulle jag kunna skjutsa dem till skolan!

Hela mitt liv har jag sökt ett tryggt hem. Någonstans där jag är bland mina egna och känner mig älskad. Jag har sökt detta i olika gemenskaper, både bra och dåliga. När jag fick egna barn försökte jag ge dem den barndom jag inte hade haft. Jag är alltid orolig för att de ska känna sig övergivna.

Jag kommer aldrig att kunna förlåta min far för att han övergav mig. Jag hatar honom inte. Jag vill inte skada honom eller ”sparka på hans grav”. Jag är mest ledsen, så ledsen. För jag tror att jag hade kunnat skänka honom glädje om han öppnat sitt hjärta för mig. Och jag tror att han hade tyckt om mina barn.

Bilden föreställer Långjärnsgatan i Uppsala där jag tillbringade min barndom.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Mohamed Omar