Som jag redan har rapporterat fick jag i början av juli en mycket smärtsam skada i höger ben. Till en början kunde jag inte gå annat än i etapper om några meter i taget och då med käpp och hopkrummad som ett gem. Efter den korta transporten var den snälla frun framme med en stol som stadigt förflyttades i den oländiga färden. Så fördes jag femton meter från semesterhuset ned till motorbåten för vidare färd till bilparkeringen och därefter till sjukhusen i Uddevalla och Trollhättan.

Nu skulle nämligen Västra Götalands region få visa sig på styva linan. Om du orkar läsa min gastkramande redogörelse för fallet finns den här men om du nöjer dig med sammanfattningen så innebar den att frun och jag fick resa några tiotal mil mellan de olika sjukhusen och sedan övernatta på hotell för en tusenlapp i Uddevalla, allt på egen bekostnad.

Utflykten tog oss två dagar vardera och gav ingenting medicinskt, inte ens en preliminär diagnos. Turen var dock lärorik. Till exempel lärde jag mig att akutpersonal inte vill träffa akutpatienter såframt dessa inte är döende samt att akutpersonal och vårdscentralspersonal båda känner sig utarbetade för att den andra personalkategorin latar sig.

Så häringa, på tredje veckan, har jag eftersom semestern är slut och jag inom kort återvänder till Stockholm lyckats få en läkartid hos min vårdcentral. Jag har också med hjälp av Dr Google kommit fram till att åkomman heter trokanterit. Vissa ögonblick ser jag helfrisk ut men så gör jag en ofrivillig rörelse och får väldigt ont.

Därmed inträder för mig en ny sjukdomsfas som jag inte minns mig ha hamnat i tidigare men som jag inbillar mig har avsevärd samhällsekonomisk betydelse uppgående till åtskilliga miljarder kronor om året för svenska staten. Jag har alltså inträtt i ett postkliniskt stadium. Den akuthjälp som Västra Götalandsregionslandstinget gärna kunde ha bidragit med men inte hade lust med behövs inte längre (hoppas jag). Ändå har jag plötsliga värkar, stick och obehagliga känningar från knä till höft. Ibland vaknar jag med ett ryck.

Jag skulle påstå att min sjukdom hamnat i en rehabiliterande fas. Därmed väcks tankar i min skalle vars sammantagna samhällsekonomiska konsekvenser troligen skulle hamna i de angivna härendena utan att vi normalt pratar om det. Här känner jag att jag med tillräcklig beslutsamhet kan ta makten från välfärdsstaten. Det är nu förhoppningsvis jag själv som bestämmer hur sjuk och vårdbehövande jag är. Jag påstår alltså, och jag hoppas att jag har rätt, att det fortsatta sjukdomsförloppet är en viljeakt och en tvekamp mellan mig och välfärdsstaten. Den ena vill ha saker som kostar pengar, den andra vill slippa betala. Just sådana situationer måste uppträda i samband med tiotusentals sjukdomsfall om året i den svenska sjukvården, kort sagt patienter som själva bestämmer om de ska bli vårdfall frivilligt återvända till de friskas skara.

Jag har inte undersökt om det finns något välfärdsstöd som jag, förebärande outhärdliga plågor, kan förhandla till mig hos staten. Några timmars hemtjänst kanske? Det hör till saken att mina anspråk som välfärdsklient snarare skulle riktas mot min fru än mot hemtjänsten eftersom det säkert finns någon regel som säger att äkta hälfter ska jobba mer innan kommunen griper in. Då skulle jag behöva gräla med frugan om hur sjuk jag är vilket knappast är ett önskvärt tillstånd eftersom det skulle leda till säker förlust för mig.

Det är alltså i sådana farsartade situationer en möjligen sjuk, möjligen tillfrisknad, person vid ett visst ögonblick i sin sjukdomskarriär har att välja strategi. Visst måste det offentliga svenska välfärdssystemet ha fungerat helt annorlunda när de etablerades för snart 150 år sedan då a) det vilade på den självhjälp som fanns tillgänglig i hemmet och det därför rådde full transparens och b) då folk i allmänhet skämdes för att ligga det allmänna till last?