När Peter Springare för några år sedan påtalade att invandrare är överrepresenterade i kriminalitet blev det hårda konsekvenser. Men för Nadim Ghazale finns inte nog med omhuldande ursäkter, efter att han kallat Israel en ”mänsklig cancer” och spytt ur sig annan hatretorik på Twitter.

”Det är en svår balansgång att vara polis och och offentlig person. Han har säkert många lärdomar att dra av det här, men han har definitivt mitt stöd”, säger Stefan Gustafsson, biträdande lokalpolisområdeschef i Borås, till Sveriges Radio P4.

Jaså minsann? ”Definitivt mitt stöd”? Stefan Gustafsson har med andra ord inte heller läst igenom villkoren för statsanställda. Om han hade gjort det skulle han nämligen veta att en polis faktiskt inte får visa sina sympatier och antipatier så tydligt. Punkt.

Följdfrågan från SR-reportern borde naturligtvis ha varit ”Hur ska någon kunna ha förtroende för polisen när befälen stödjer att vissa poliser öppet visar sina antipatier på sociala medier?” Den kom inte. Det kom ingen följdfråga alls eftersom hela den här artikeln bara syftar till att bagatellisera Ghazales övertramp och försöka få kritikerna att verka hatiska och småsinta. Redan artikelrubriken säger allt:

”Sverigedemokrat kritiserar Ghazales twittrande”

Sverigedemokrat? I singular? Som om det bara vore en enda person som är kritisk – och dessutom en sverigedemokrat, bläää!

De tar heller inte upp vad Ghazale har twittrat om, utan kallar hans hatretorik för ”kritik mot Sverigedemokraterna”. Jag vet inte riktigt vad de har för språkbruk på Sveriges Radio, men att be folk suga inavlade hästpenisar brukar vanligen inte jämställas med ”kritik”.

Jag rycker för det mesta på axlarna åt public service och deras uppenbara partiskhet, eftersom den ju är lika självklar som att solen går upp i öst och ner i väst, men den här gången skrev jag faktiskt ett mejl till redaktionen. Så här skrev jag:

”Hej!

Jag har synpunkter på inslaget där ni intervjuar ett polisbefäl om Nadim Ghazales twittrande. Rubriken på inslaget är ‘Sverigedemokrat kritiserar Ghazales twittrande’.

Kritiken mot Ghazale är massiv och kommer från oerhört många håll. Er rubriksättning antyder något helt annat, nämligen att kritiken kommer från en enskild sverigedemokrat och därför är relativt marginell. Hur är detta möjligt, när ert uppdrag är att vara opartiska?

Jag ställer mig också tveksam till att ni endast tar upp att Ghazale riktat kritik (ska man förresten kalla det för ”kritik” när någon säger att politiska meningsmotståndare ska suga inavlad hästpenis? Finns det inte lämpligare ord för sådana yttranden?) mot Sverigedemokraterna i sina gamla tweets. Det är nämligen bara en liten del av det hela. Nadim Ghazale har också kallat Israel för en ”mänsklig cancer” och anklagat svenskar som håller på tyska landslaget i fotboll för att vara ”rasistsvin”. Jag vill gärna tro att ni inte känt till detta.

Med vänlig hälsning

Bitte Assarmo”

Jag har ännu inte fått något svar och om jag skulle få det kommer det sannolikt bara att vara ännu en tröttsam version av det skrävel som står skrivet i anslutning till varje nyhetsinslag på Sveriges Radios hemsida, nämligen detta: ”Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.”

Om jag får ett vettigt och sakligt svar lovar jag att publicera det här.

Jag tror dock att det är så illa att ledningen för public service tror att de är opartiska så länge de har rätt partibok, och att de anser att vissa avslöjanden bör kvävas i sin linda för det allmännas bästa. Och av någon anledning tycks man anse att det bästa för allmänheten är att tona ner Ghazales övertramp och försöka få kritiken mot honom att framstå som ”hat”.

Man kan undra vad det är det som är så förbannat heligt med Nadim Ghazale att han inte får kritiseras, men när man tänker efter är det faktiskt rätt logiskt. Den här karlen är hyllad av alla, i alla sammanhang, och det är klart att det är oerhört pinsamt för alla hans fans att plötsligt tvingas inse att de gått på en luring – att de aningslöst hyllat en ulv i fårakläder. Hur ska exempelvis kommunledningen i Borås kunna förklara att de varit så kassa på att göra research att de valt en ”Borås-ambassadör” som uttryckt både antisemitism och grova generaliseringar om skattebetalande medborgare på sociala medier?

Det kan de inte. Så de har allt att vinna på att det här tystas ner ögonaböj.

Nyligen dök det upp en bild på Nadim Ghazale tillsammans med den antisemitiske ”rektor Hamid” – en av Ghazales idoler, om man får tro honom själv. Vad blir det härnäst? Den som lever får se. Men det kan bli arbetsamt för public service om det fortsätter rasa skelettdelar ur Nadim Ghazales garderob.