MOHAMED OMAR: Att bli övergiven som barn

För några dagar sedan recenserade Birgitta Sparf psykologen Hanna Wallensteens sommarprogram (19/7) här på Det Goda Samhället.

Hanna Wallensteen är adopterad från Etiopien av en svensk familj. I sitt program säger Hanna:

Sedan George Floyd tog sitt sista andetag, i maj 2020, under knäet på en vit, amerikansk polis, har vi som är kvar fortsatt andas och samtala. Det har varit smärtsamma samtal om hur vi ska kunna leva tillsammans trots en annan pandemi, nämligen rasismen. För en del av oss är det som om vi har hållit andan i många, många år. Knutit nävar i fickor, bitit ihop och gnisslat tänder. Hukat, duckat och bett om ursäkt. Så plötsligt, har vi nu fått luft i lungorna. Och du lyssnar. Ut kommer en ström av tidigare outtalade ord och meningar. Anklagelser och förebråelser. Önskningar och drömmar. Skeletten i garderoben rasslar. Blandade känslor. Vad har jag gjort? Vad har jag inte gjort? Hur kan jag gottgöra? Och hur ska jag undvika att upprepa?

Birgitta Sparf kritiserar, med rätta anser jag, hanna Wallensteen, för att hon utmålar Sverige som ett rasistiskt helvete. Sverige är ett av världens minst rasistiska länder. Birgitta har också helt rätt när hon säger att hanna med stor sannolikhet fått leva ett bättre liv här än hon kunnat göra i sitt ursprungsland.

Nu tar inte Birgitta knappt upp adoptioner i sitt inlägg. Jag ville passa på att göra det, så här kommer mitt eget ”sommarprat” i text. Jag tycker inte att vi ska förminska adopterades upplevelser. De är verkliga. Jag blev själv övergiven av min far och adopterad av min styvfar. Jag växte också upp med flera syskon adopterade från Kenya. Så jag kan förstå Hanna Wallensteen. Min biologiska far kom från Iran (han dog 2008) och min adoptivfar kommer från Kenya. Mamma är svenska.

Att bli övergiven av sina föräldrar kan skapa ett smärtsamt sår som aldrig läker. Det är vad många adopterade bär på. Inte alla, men flera. Jag kanske är extra känslig, men i mitt fall har den erfarenheten format mitt liv. Jag är 45 år idag och såret är fortfarande öppet. Jag känner fortfarande att ”det är något fel på mig”. Jag funderar också ofta hur det kommer sig att min pappa inte ville veta hur jag såg ut, hur jag mådde eller hur jag levde. Var han inte nyfiken? Vi liknar varandra väldigt mycket till utseendet. När jag var barn bodde jag i samma stad som min biologiska far, men han ignorerade mig helt. Han till och med såg mig ligga i barnvagnen på bussen utan att gå fram och titta.

Jag drabbas periodvis av depressioner då jag känner mig ensam och värdelös. Just min känsla av ensamhet är väldigt stark och beror förmodligen på att jag blev övergiven. Så länge jag kan minnas har jag drabbats av ångestattacker då jag känner en extremt stark ensamhet. Jag kan knappt andas. Sedan kommer tårarna. Jag har också låg självkänsla och tror inte att någon kan älska mig.

Ända sedan barndomen har jag dagdrömt om hur livet hade tett sig om jag fått växa upp med min biologiska far. Jag drömde om att han skulle säga förlåt och omfamna mig. När vi väl träffades var jag 19 år. Jag hade lyckats spåra upp honom genom andra iranier i stan. Han var helt ointresserad av mig och trodde jag var ute efter pengar. Han hade nämligen jobbat upp sig och blivit rik. Jag var dock helt ointresserad av pengar, jag sökte bara sammanhang, tillhörighet, en familj, trygghet och en manlig förebild och att känna sig älskad.

Jag har aldrig pratat med en psykolog om min erfarenhet. Det kanske jag skulle behöva göra. Jag har dock inte tid just nu. Erfarenheter i barndomen, som vi själva inte har någon makt över, kan ha stor påverkan på våra liv. Livet är orättvist. Vissa föds in i gemenskap med två kärleksfulla föräldrar, andra blir dumpade. De som blir dumpade behöver i många fall kämpa mer.

Min känsla av ensamhet och övergivenhet fick att söka fylla detta tomrum på andra sätt. Jag sökte äldre vänner som kunde ta sig an papparollen. Jag började läsa på om mina iranska rötter. Jag lärde mig lite persiska och läste på om islam. Detta samtidigt som jag dagdrömde om min iranska familj. Jag har även, förgäves, få kontakt med mina fyra biologiska halvsystrar som finns i Sverige. De är totalt ointresserade, kanske för att de inte delas min känsla av övergivenhet? De fick ju växa upp med pappa. I andra perioder har jag släktforskat om min mors jämtländska släkt. Jag har hittat en och annan släkting, men det har inte blivit mer än ett hej på telefon eller på nätet. Och jag har även haft perioder då jag intresserat mig för min styvfars kenyanska släkt. Jag lärde mig allt jag kunde om dem. Jag lärde mig swahili. När jag sedan gifte mig gjorde jag min hustrus familj till min. Min inget kunde läka såret eller fylla tomrummet.

Att jag blev muslim en gång i tiden beror till stor del på denna längtan efter sammanhang och ett försök att hela såret. Jag kan känna igen mig i adoptivbarnens sökande efter sina rötter. För mig var det oerhört viktigt att veta vem min far var. Det måste vara ännu svårare när både mamma och pappa är okända.

När jag och min fru skilde oss för ungefär sex år sedan (för att jag lämnade islam) slogs mitt liv i spillror. Jag blev utkastad från vårt gemensamma hem och fick sova på en madrass i min mammas vardagsrum. Sedan dess har jag försökt bygga upp mitt liv igen och på egen hand uppfostra de fyra barn som jag hade först på halvtid, sedan på heltid. Jag har försökt ge dem en så normal uppväxt som möjligt. På egen hand, utan hjälp av någon, har jag gått på alla skolmöten, arrangerat alla hobbies/sysselsättningar, engagerat mig i deras hälsa, firat deras födelsedagar och ordnat jul, midsommar och påsk med mera. Helt ensam. Det har varit – och är tufft. Men jag har svurit ett heligt löfte att aldrig överge mina barn.

Samtidigt som jag byggt upp mitt liv från ruta ett och tagit hand om fyra barn har jag jobbat heltid på Det Goda Samhället, hållit föredrag och tagit uppdrag från andra, gått ner i vikt och tränat karate för att komma i form. Allt detta är bra, men det spelar ingen roll vilka bra saker jag gör. Såret finns där. Jag har förstått att jag kommer att få leva resten av mitt liv med detta sår. Det kommer aldrig att läka. Jag önskar att jag i tidigt skede hade haft folk att prata med som förstod mig, så att jag inte hade fattat så dåliga beslut på grund av detta. Men det är också mitt fel. Jag höll smärtan inom mig. Jag kände sådan skam över att ha blivit övergiven. Det är först de senaste tio åren, eller något sådant, som jag kan prata öppet om det. Och även nu är det svårt. För jag känner, och kan inte hjälpa det, skam för att min far dumpade mig. Jag känner mig mindervärdig jämfört med de syskon som han inte övergav.

Men erfarenheten av att ha blivit övergiven av sina föräldrar och att ha blivit adopterad bör skiljas från frågan om svensk rasism. Jag har alltid upplevt mer rasism från personer med Mellanösternbakgrund. När jag var barn blev jag retad för att min pappa var svart, min adoptivpappa alltså. Men det var framför allt pojkar med Mellanösternbakgrund som retade mig.

I Sverige är det framför allt ”vit medelklass” som adopterar ”rasifierade” barn från andra länder. Mitt fall var det annorlunda – jag var en ”vit” pojke (”medelhavsutseende”) som adopterades av en svart pappa.

Under hela mitt liv har jag inte träffat någon som delar denna erfarenhet. Det torde vara extremt ovanligt. För att sammanfatta det hela så anser jag att Hanna Wallensteen och andra adopterade gör något bra som beskriver hur det känns att vara övergiven av sina föräldrar och adopterad. Hennes sommarprogram innehåller flera starka stycken, som detta:

Det som aldrig får hända är det som händer adopterade. Adoption börjar alltid med en tragedi. Det som blir någons högsta lycka är någon annans djupaste sorg. Att som barn förlora sina första föräldrar, strider mot ett litet barns hela väsen. Det får inte hända. Hur ska ett barn kunna överleva utan sina föräldrar?

Vi behöver prata mer öppet om det. Det finns många barn där ute som mår dåligt och behöver stöd av medmänniskor. En del, som jag när jag var barn, förstod inte ens var felet var och skämdes för att prata om det. Jag hade heller ingen att prata med. Såret i dessa barns själ kan göra att hamnar snett, i droger, sekter eller kriminella gäng. Men å andra sidan tycker jag att Hanna Wallensteen gör fel som utmålar det svenska samhället som rasistiskt och göra alla ”rasifierade” till offer.

Återigen, livet är orättvist. Jag skyller inte på någon annan. Det som har hänt har hänt. Mina dagdrömmar om ett liv med min far kunde jag inte hjälpa, men de var fåfänga. Och sedan 2008 är han död. Men smärtan är inte borta, såret har inte läkt. Jag kan inte hejda tankarna. Tänk om! Men samtidigt vet jag att detta är de kort jag tilldelats att spela med. Erfarenheter i barndomen, omständigheter som man inte har kontroll över, kan förklara ens känslor och beteende. Men i slutändan är det bara du som har ansvaret för vad du gör med ditt liv. Jag har fuckat upp rejält flera gånger.

Hanna Wallensteens erfarenhet är mycket starkare än min. Hon blev övergiven av båda sina föräldrar och vet inte ens vilka de är.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Mohamed Omar