Ännu en sommarpratare har nu berättat om utanförskapet och rasismen som möter invandrare i Sverige. Denna gång var det den 24-åriga programledaren och komikern Kristina ”Keyyo” Petrushina, som i Sommar i P1 fick berätta om hur tufft hennes liv blev när hon flyttade från ryska Omsk till Smedjebacken. Vid ett tillfälle var hon till och med den enda i klassen som inte fick en inbjudan till kalas…

Här reflekterar vår gästskribent Ann Kristin Sandlund över Keyyos Sommarprat:

Keyyo har berättat sin historia. Nu ska jag berätta hur det har sett ut i mitt liv.

Jag föddes och bodde i samma by i 14 år, nämligen Nordantjäl i Ångermanland. Redan som fyraåring hade jag upplevt en svår förlust, när mina föräldrar, moster, morbror, lillebror och två kusiner plötsligt flyttade till Stockholm för att arbeta.

Jag vägrade, och blev kvar.

Jag minns bestämt att jag gjorde ett val där. Jag kunde inte lämna mormor och min födelseplats. Jag har alltid varit väldigt ”jordisk”, marken, skogarna, vattnet, dofterna och alla fysiska förnimmelser har varit så påtagliga för mig. Kanske är det genetiskt, åttatusen år ihop med de tre älvarna sitter i mitt DNA. Men en månad varje sommar tillbringade jag i Rosersberg/Märsta och när jag var 14 började min far arbeta utomlands så mormor och jag flyttade till Stockholm och jag gick åttonde klass där.

Jag fick ganska snart några kompisar, men sedan skulle jag utöka mitt ”revir” och gick till ungdomsgården som låg bara några hundra meter från där jag bodde. Jag gick dit ensam, för jag var van vid Ångermanland, där man är nyfiken på nytt folk – men satt en hel kväll utan att en enda människa pratade med mig, inte ens ledarna. Det var närmast surrealistiskt.

Jag är dock en betraktare, så jag studerade flocken med intresse, och kände mig inte så påverkad. (Jag tänker ofta som Thåström: ”det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal”, som han sjunger på ett album från 1999). Senare gick jag dit med en kompis men vi blev aldrig en del av gänget. Jag är dålig på gäng, och lika lite vill jag bli ledare. Men ska man gå in i en flock får man inte visa rädsla och inte tveka. Ut med bröstet, upp med hakan och vik inte undan med blicken. Jag söker aldrig bråk, men jag backar inte om det gäller.

När jag kom hem och gick sista året i Ramsele så hade min bästa kompis hittat en ny. Det fanns inte plats för mig. Och det var inga konstigheter med det, folk kommer och går i ens liv. Jag minns bara någon enstaka gång när sådant tog hårt.

När vi flyttade till Dalarna till en liten by och en bygd där ingen kände oss var det ganska intressant. Jag hade två små barn och min man Janne jobbade kvar i Stockholm, så jag hade verkligen ingen ork att söka upp folk, men jag hejade på folk i den lilla affären, och våra närmsta grannar var väldigt trevliga. Vår ”postfröken” var också en daglig kontakt. Men det pratades förstås nere i samhället, och jag förstod att jag ansågs vara stockholmare, och vi fick frågan varför vi flyttade till Vintjärn.

När barnen började skolan var mitt rykte befäst, jag var en lågstatusnollåtta som hade flyttat ut i spenaten, förmodligen för att jag inte förmådde annat. Stockholmare som flyttade ut på landet hade sedan 60-talet fått rykte om sig att vara hippies, röka hasch och leva på bidrag.

Det var ju inte helt fel i vissa fall, men i mitt fall stämde det inte alls. Jag var en skogsarbetar- och torparunge från en liten by vid Fjällsjöälven. Jag hade dock flyttat tidigt i tonåren och erövrat Stockholm, hade högsta betyg, hade pluggat, bott utomlands och kunde fyra språk men hade noll intresse av prylar och status. Splitternya prylar gör mig nervös – jag tänker bara på när första repan eller fläcken ska komma. Jag gillar att ha ”ingådda” saker.

Jag blev dock inte sur, och skyllde inte ett helt samhälle för vad ett par dumskallar gjorde. Jag kunde både landsbygden och storstaden och hade bott och jobbat även utomlands, så jag tog inte åt mig. Det är klart man minns när man har blivit otrevligt och orättvist behandlad, men jag vet vem jag är och har upplevt värre saker än så.

Jag har visserligen inte flytt från fattiga eller farliga förhållanden. Men att komma som främling till en ny trakt är ganska lika över hela världen. Man blir sedd med misstänksamhet av många, det skaver när en ny medlem ska in i flocken, och det får man ta.

När jag jobbade en sommar 1973 i London hos en ganska välbärgad akademikersläkt så trodde de automatiskt att jag var övre medelklass, eftersom jag kunde tala flytande engelska och en hel del franska och både bildad och väluppfostrad. Likadant var det 1976 i Italien. Fast det var ju inte sant, jag var verkligen i själ och hjärta en bonnunge.

Jag har också upplevt att inte bli bjuden på fest, eller att folk inte kommer när man bjuder, både som barn och som vuxen. I alla grupper, i släkter, grannskap, skolor och arbetsplatser så skapas hierarkier, där några leder, några följer och där några blir ställda utanför. Över hela världen. Fortfarande kan man bli ihjälslagen för att man tillhör fel grupp.

Sverige, Norden och västvärlden är väldigt civiliserat jämfört med andra kontinenter. Keyyos Ryssland har en bra bit kvar. Jag förminskar inte hennes eller andra invandrares upplevelser, men det faktum att de Sommarpratar i SR innebär att de tillhör den högsta kasten.

Jag har sett lite av Keyyo, och hon skulle ju kunna vara mitt barnbarn, men jag tycker inte att hon är särskilt bra. Jag såg ett program där hon reser med Johan Rheborg i Ryssland, och en skvätt av en humorgala, och jag tänkte att hon måste vara inkvoterad. Men vad vet jag? Det kan ju bero på att jag är 40 år äldre och inte fattar. Hon kanske har en enorm skara följare på nätet som burit fram henne till jobb i public service.

Om man inser att livet aldrig någonsin kommer att vara ”rättvist”, vilket jag fick lära mig från start, men att man kan forma sin tillvaro genom hårt slit, fysiskt och psykiskt, så har man bättre förutsättningar än de som drar på sig offerkoftan.

Världen styrs av människor, och vi är lika storartade som småaktiga. Men man kan göra upp med livslögnerna, för man ska inte lura sig själv.

Ann Kristin Sandlund är född och uppvuxen i Ångermanland men bor sedan 1986 i Dalarna. Hon har arbetat som förskollärare och språklärare och även varit delägare i ett byggföretag och är politiskt aktiv i Medborgerlig Samling.