PATRIK ENGELLAU: Strukturellt förtryck

Bitte Assarmo är på goda grunder upprörd över att den sommarpratande polisen Nadime Ghazale (bilden) med ursprung i Libanon anser att vita, infödda svenska män har fått allt gratis beviljat i det svenska samhället eftersom de till sin natur är inkvoterade i det svenska systemet medan sådana som han själv har fått kämpa för varje ynka framgång. Vita, svenska män är helt enkelt medfött privilegierade vilket är skäl nog att ge alla andra särskilda förmåner.

En intressant fråga är varför Ghazale ger uttryck för denna uppfattning om hur Sverige fungerar. En krystad förklaring skulle kunna vara att det faktiskt ligger till på det sättet som han säger, det vill säga att det bakom allt svenskt officiellt prat om jämlikhet, mångkultur, lika villkor och integrationsambitioner finns en undanskymd, tyst och oändligt mäktig segregerande vilja vars ändamål är att bevara etablerade privilegier (vad nu etablerade manliga privilegier kan ha betytt för människor som under århundraden tillhört Europas fattigaste folk). Hur detta välorganiserade intresse egentligen fungerar vet man inte eftersom det varken har hemsida, telefonnummer, YouTube-kanal eller särskilda tjänstetecken. Det enda någorlunda säkra tecknet på intressets existens kan vara att det faktiskt ibland misslyckas i sina strävanden. Bara den som inte finns kan aldrig misslyckas. Blotta faktum att polis Ghazale haft sådan framgång måste för det här skumma intresset vara ett olycksfall i arbetet. Om han haft rätt i att han hölls tillbaka av de privilegierade borde han inte ha nått sådana triumfer.

För fyra år sedan resonerade jag med tre begåvade kvinnor i Ghazales ålder. De kunde ha gått i samma skolklass. I varje fall bör de ha inandats samma samhällsuppfattningar. De är flickor som antagligen kommer att gå långt i samhället. De menade att Sverige var skyldigt att ta emot fler migranter. Efter det att vi resonerat en stund kom vi fram till att deras uppfattning gick att sammanfatta i tre punkter (som idag tycks mig lite mer logiskt avancerad än Ghazales – eftersom de klarar sig utan genuskortet – men leder till samma slutsatser):

1. Att vara född i Sverige är att ha dragit högsta vinsten i födelselandslotteriet.

2. De [tre unga kvinnorna], och ej heller någon annan svenskfödd, har gjort något för att förtjäna denna superjackpot.

3. Därför har vi lyckligt lottade en skuld till andra folk som inte haft samma tur.

Jag försökte argumentera att vi svenskar visst förtjänar vårt välstånd. För 150 år sedan var vi ett ömkligt och fattigt folk, sedan lyckades vi genom hårt arbete och stora ansträngningar lyfta oss ur nöden och skapa det välstånd vi nu åtnjuter. Trodde damerna att välståndet kom från Gud?

De förstod vad jag sa, men mina ord gjorde inget intryck. Jag insåg då att dessa åttiotalister faktiskt fått sina behagliga liv överräckta till sig som på en silverbricka. De hade blivit curlade av sina föräldrar (det vill säga av min generation), de hade gått i en skola som kunskapsanpassats efter mindre studielämpade elevers förutsättningar, de hade aldrig saknat fina kläder, god mat och återkommande resor hit och dit. Egentligen var det rätt insiktsfullt och självutlämnande av dem att erkänna att de fått allt gratis.

Och eftersom dessa kvinnor inte bara är insiktsfulla utan också sympatiska och medkännande är det inte så konstigt att de vill göra rätt för sig på något vis. Ett vis är att välkomna migranter och att tänka ut skäl att ge dem särskilda förmåner (eller, med Ghazales synsätt, kompensera dem för favörer som de vita männen undanhållit dem).

Jag begrep ganska snart att det här inte gick att prata om. Det var inte så att samtalet degenererade till gräl och ömsesidiga anklagelser. Tvärtom gick allt mycket civiliserat till. Vi förstod helt enkelt inte varandra. 

Dessa unga kvinnor håller på att ta över landet. Kanske har de redan gjort det. En snygg och troligen begåvad ung man som Ghazale får sin belöning när han väljer rätt samhällsideologi.

Jag skulle välkomna en debatt med polis Ghazale. Men jag törs inte utmana de tre jämgamla kvinnorna som kunde ha varit mina systerdöttrar. Där offrar jag sanningen för trivseln. Så egentligen har jag mig själv att skylla.

Patrik Engellau