GUNNAR SANDELIN: ”Ju större svin du är, desto mer rabatt får du.”

Häromdagen fick jag ett mejl med en dom i ett brottmål från en erfaren och beprövad kriminalkommissarie. Den dom som han skickade föll i Stockholms tingsrätt för någon vecka sedan. Det är inte något särskilt med domen, det är så här de brukar se ut. Den dömde har, efter mängdrabatt och villkorlig frigivning, kommit undan med knappt en tredjedel av den strafftid som skulle kunna utkrävas, om brottsbalken hade tillämpats på ett strängare sätt. 

I detta fall (Mål nr: B 186-21) döms den tilltalade, en man från Rumänien med romskt namn, enligt svensk lag för nio grova stölder samt en stöld till en sammanlagd tid av frihetsberövande på knappt 16 månader. Mannen är tidigare vid två tillfällen dömd för liknande brott i Sverige och även för tillgreppsbrott i Danmark, Tyskland, Spanien och Italien. Vår sagesman inom polisen är minst sagt frustrerad när han skriver: 

Här kommer en dom om påföljd för 9 grova stölder och en vanlig stöld. Minimistraff för grov stöld är 6 månader, men påföljden stannar vid 2 år, minus villkorlig frigivning. En enkel matematik ger vid handen att 9 grova stölder ggr minimistraffet är 54 månader d.v.s. 4,5 år. Visst är det konstigt att ju större svin du är desto mer rabatt får du.  

Medan minimistraffet för grov stöld (8 kap. 4§ Brottsbalken) är sex månader, ligger maxstraffet på sex år. I det förra fallet får den dömde i praktiken ett maximalt sammanlagt straff på två tredjedelar av två år, inklusive mängd- och straffrabatt. Därför finns det fall av grova stölder där åtal läggs ner eftersom en fällande dom ändå inte skulle resultera i längre straff eftersom tjuven begått så många sådana brott att det inte skulle betyda något vid en prövning.  

Straffskalan för grov stöld rubriceras inte, som man skulle kunna tro, efter föremålets stulna värde. Värdet har sin betydelse, men avgörande för om stölden ska kunna anses vara grov, är på vilket sätt tillgreppet har skett. Var det ett föremål som den drabbade bar på sig eller hade i sin omedelbara närhet? Eller begicks stölden på ett hänsynslöst sätt, exempelvis under vapenhot eller vid intrång i offrets hem eller på annat sätt som kan tänkas innebära skada? En fällande dom som i detta fall endast rubricerats som ”stöld” gällde en guldkedja, värd 32 000 kronor som stulits i en affär, medan stölden av en mobil, värd ett par tusen kronor, som offret har lagt bredvid sig, är att betrakta som ”grov stöld”.  

Eftersom gärningsmannen specialiserat sig på att stjäla mobiler, vilka han sedan haft för avsikt att sälja, från personer som han i olika sammanhang stött på ute på stan, är nästan alla av hans tillgrepp att betrakta som grov stöld. Bland annat visar övervakningsbilder hur han på ett sätt som kan uppfattas som hotfullt skrämt målsägande för att därefter ta deras telefoner, trots att han själv hävdat att han vid den tidpunkten inte ens befann sig i Sverige. 

Tingsrätten finner det särskilt belastande att det är en ”systematisk utövad brottslighet” samt att offren ofta varit minderåriga personer. Mannen döms också till tio års utvisning från vårt land. Intressant är att tingsrätten i sin motivering tar hänsyn till gärningsmannens välbefinnande. Han kan utvisas eftersom ”han saknar anknytning till Sverige och därför inte kan tänkas lida men av utvisningen.”  

Att svenska domstolar är sparsamma med att döma utländska brottslingar till utvisning, har länge påtalats i våra alternativa medier. Morgan Johansson har för ett år sedan lovat att utreda frågan, men ingenting händer i praktiken. Läser man tingsrättens dom i detta fall, kan man sluta sig att utvisning kan ske så gott som på regelmässig grund, om bara den politiska och juridiska viljan funnes. Där står: 

Som allmänna förutsättningar för utvisning på grund av brott krävs att den tilltalade döms för ett brott som kan leda till fängelse och till en svårare påföljd än böter samt att en av ytterligare två förutsättningar är uppfylld, nämligen att omständigheterna är sådana att det kan antas att den dömde kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet i landet eller att brottet är så allvarligt att den dömde inte bör få stanna kvar. För den senare av förutsättningarna krävs enligt praxis att straffvärdet uppgår till minst ett års fängelse. 

Här åläggs den dömde mannen att betala cirka 57 000 kronor plus ränta i skadestånd till drabbade och försäkringsbolag, men det är snarare undantag än regel att så sker i liknande mål. Då måste staten gå in och täcka kostnaderna. Därtill kommer arvoden till fyra målsägarbiträden och en försvarare på närmare 200 000 kronor, som också staten betalar. Det är nästan fyra gånger så hög ersättning som utgår till dessa fem juridiska ombud, jämfört med vad brottsoffren får.  

Detta var ”ännu en dag på jobbet” för domstolen, där skattebetalarna i slutänden står för notan. En annan sak som tillkommer är den psykiska ohälsa som ofta drabbar brottsoffer i varierande grad. Hur mäter man det personliga lidandet och samhällets kostnader för sådant i allt ifrån sjukskrivningar, söndrade relationer, missbruk, brist på tillit till samhället etc. som drabbar de utsatta?