Sverige är ett lustigt land. Våra tre, på det hela taget sammansmälta, statsmakter gör allt för att förminska och förneka vår historia. Särskilt impopulär är förstås kungahistorien. Det är bara en massa årtal och en massa kungar, brukar det heta, och varför skulle våra yngre generationer behöva veta något om dem? Om något så är vår kungahistoria en belastning som helst ska sopas under mattan – det har faktiskt förekommit förslag från vänster att förflytta kungastatyerna ur det offentliga rummet.

Det är förmodligen en av orsakerna till att vi aldrig, eller åtminstone ytterst sällan, får ser några filmer eller TV-serier som berättar om våra kungaätter. Jag minns en kortfilm på en skidåkande Gustav Vasa som sändes på TV någon gång på 70-talet, en dokumentärserie signerad Herman Lindkvist på 90-talet och en och annan TV-teater och miniserie men i övrigt är det rätt tunnsått.

I England däremot gör man ständigt nya filmer, serier och dokumentärer om de kända kungahusen. Det är Plantagenets och Tudors för hela slanten och jag brukar ofta tänka att det skulle vara förbaskat intressant om vi fick se en riktigt påkostad TV-serie om exempelvis huset Vasa.

Det kommer naturligtvis inte att inträffa. Dessutom är det svårt att se hur dagens svenska skådespelare alls skulle klara av att ta på sig rollerna som kung Gösta och hans söner och döttrar. Jag menar, det är ju bara att inse att det är ytterst få av våra skådespelare som kan mäta sig med engelska skådespelare. De allra flesta av våra verkliga karaktärsskådespelare börjar dessutom bli till åren.

Men nog vore Vasaätten fängslande nog för en episk TV-serie. Och inte bara när det gäller Gösta och sönerna utan i minst lika hög grad när det gäller döttrarna Vasa. Ta Cecilia Vasa, till exempel. Hon var en riktig skandalprinsessa på sin tid.

Cecilia Vasa föddes den 6 november 1540, och var dotter till Gustav Vasas dotter i äktenskapet med Margareta Leijonhufvud. Hon har beskrivits som den vackraste av Gustav Vasas döttrar och 19 år gammal blev hon orsaken till det som kommit att kallas Vadstenabullret. Hon ertappades då ”in flagrante” med Johan av Ostfriesland – bror till Katarina Vasa make Edzard II av Ostfriesland – och orsakade stor skandal.

Med Cecilia Vasa nöjde sig inte med att skapa skandal hemma i Sverige utan även vid drottnings Elisabet I:s hov i England. De två hade börjat brevväxla tidigt, möjligen på grund av att Cecilias bror Erik XIV hade ambitioner att gifta sig med den engelska drottningen. Men det framkommer också av de bevarade breven att Cecilia och Elisabet I hade en djup vänskapsrelatoin och när Cecilia bad att få besöka engelska hovet skickade Elisabet en personlig inbjudan.

Den 11 september 1565 anlände Cecilia Vasa till London. Vid det laget var hon gift med markgreve Kristoffer II av Baden-Rodemachern, som var fältöverste hos Erik XIV och även var herre över ett tjugotal byar och städer i Luxemburg och Lothringen. Hon var också gravid i nionde månaden. Paret välkomnades personligen av drottning Elisabet.

Strax efter ankomsten födde Cecilia sonen Edvard Fortunatus. Han döptes i det kungliga kapellet i Westminster Abbey av självaste ärkebiskopen av Canterbury och det var drottning Elisabet själv som bar honom till dopet.

Cecilia och Elisabet kom mycket väl överens och umgicks mer än konventionen krävde. De åt middagar tillsammans och besökte bröllop och andra fester tillsammans. Julen 1565 fick hon inta nattvarden direkt efter Elisabet, vilket var en stor hedersbetygelse. Men Cecilia använde också sin tid till att försöka förmå drottningen att gifta sig med Erik XIV – vilket, som alla vet, inte gick särskilt bra – och hade också fått i uppdrag att försöka rekrytera kapare till Sverige för att kunna plundra fientliga fartyg på Östersjön. Dessutom blev hon nära vän med den spanske ambassadören, något som inte sågs med helt gillande ögon av drottningen.

Trots att Cecilia Vasa och hennes familj fick ett väl tilltaet underhåll av drottning Elisabet så levde de långt över sina tillgångar. Cecilia ville ha allt – kläder, smycken, lyxmiddagar – och det dröjde inte länge förrän paret hade dragit på sig enorma skulder. Till slut tvingades Kristoffer lämna England för att försöka samla pengar i Tyskland. Cecilia själv hånades och förlöjligades i pjäser vid hovet.

Med tiden blev Cecilias relation till drottning Elisabet alltmer ansträngd. I april 1566 pantsatte Cecilia sina kläder och smycken för att finansiera familjens hemresa, eller snarare flykt från fordringsägarna. De blev dock stoppade av tullen i Dover, och där beslagtogs det mesta av värde för fordringsägarnas räkning.

Cecilia Vasa hade ingen förståelse för att fordringsägarna ville ha tillbaka sina pengar och ansåg sig bestulen. Men hon fick snart sin hämnd. När hon och maken återvände till Sverige 1571 anlände också en av de engelsmän som konfiskerade hennes kläder och värdesaker i Dover. Cecilia ordnade snabbt en fem år lång fängelsevistelse åt honom och passade dessutom på att utöka sina egna tillgångar genom att konfiskera alla hans ägodelar.

Cecilia Vasa gjorde alltså ingen succé vid det engelska hovet – utan det rakt motsatta. Men driftigheten behöll hon genom livet, och hon utnyttjade alla möjligheter att öka sina tillgångar. När hennes bror Johan, som blivit kung Johan III 1569 efter att Erik XIV avsatts, skänkte henne skepp använde hon dem som kapare i Östersjön. När hennes make dog konverterade hon till katolicismen, för att öka möjligheterna för sönerna att få ärva hans grevskap. En dotter, som hon födde utom äktenskapet, lämnade hon på ett kloster.

Resten av livet tillbringade hon med att medla mellan olika delar av sin makes familj, för att sönerna skulle få sin arvsrätt och för att de, när de väl fått den, skulle få behålla den. Hon reste omkring som diplomat och besökte också många av de närliggande hoven. Den pågående kampen i Europa mellan protestanter och katoliker, en strid som delade Cecilias egna och ingifta familj, gjorde situationen komplicerad men det trettioåriga kriget kom att ändra förutsättningarna till Cecilias fördel. De sista åren av Cecilias liv var hennes sonson markgreve och han visste att återgälda henne. Cecilia Vasa kom att leva i stor stil fram till sin död 1627. Hon var då 87 år gammal och hade då överlevt alla sina söner.

Nog skulle den historien – och historien om alla de andra i ätten Vasa – vara värd en episk TV-serie?