PATRIK ENGELLAU: Lösa spekulationer

På radio hörde jag en fasaväckade berättelse om 1600-talets häxjakter, särskilt i Ångermanland omkring 1675, där vid ett tillfälle omkring 75 personer, mest kvinnor, halshöggs och brändes för häxeri. Under en åttaårsperiod kring 1670 tog man i Sverige livet av nästan 300 häxerianklagade.

Det mest gripande är skildringarna av hur de anklagades släktingar, kusiner, äkta män och till och med egna barn ofta deltog i vittnesmålen mot de misstänkta och hur de anhöriga ställde sig på de rättfärdigas sida och föste sina fruar och mammor med högafflar fram till avrättsplatsen. När huvudena avhuggits uppdrogs familjemedlemmarna att slänga häxans kroppsdelar på bålet.

Föreställningarna om häxeriet och hur det skulle bekämpas kom rimligtvis från den tidens överhet, framför allt kyrkan. Men det måste också ha funnits en mottaglighet och rentav en drivande kraft hos folket att söka efter orsaker till och medel mot den ondska som tydligen nästlat sig in bland människorna.

Jag tror att det ligger hårdkodat i det mänskliga psyket att kräva bestraffningar när någon motgång drabbar samhällen. Motgångar uppstår när några eller kanske alla människor medvetet eller av otur bryter mot gudomliga regler. Straffen ser olika ut även om processen i sina grunddrag alltid är densamma och består av sekvensen regelbrott, bestraffning och försoning.      

Carl Larssons målning Midvinterblot visar sekvensens höjdpunkt när folket bestämmer att offra kung Domalde för att landet fått missväxt flera år i rad vilket visar sig bero på just Domalde eftersom tidigare djuroffer inte blidkat gudarna som fortsatt att ge dåliga skördar.

En annan modell var 1300-talets flagellanttåg där skaror av frivilliga drog runt bland Europas städer och lät piska sig inför stora folksamlingar som botgöring för de synder mänskligheten, möjligen omedvetet, måste ha begått för att tvinga Gud att uppfinna ett så hemskt straff som digerdöden.

I processen förekommer alltid ett straff – missväxt under kung Domalde eller digerdöden vid ett annat tillfälle – och en frivillig eller ofrivillig syndabock som får lida för att beveka Gud, i de här fallen Domalde respektive de vandrande självplågarna.

Häxeriet borde med skohorn kunna inpassas i mönstret. Jag har inte sett någon bra beskrivning av de sociala plågor som i detta fall gjorde det nödvändigt att leta fram syndabockar, således häxorna. Normalt var det otjänligt väder och felslagna skördar som fick folk att misstänka att Gud var missnöjd med människorna och på så vis visade sin vrede.

Den som tittar på en graf över genomsnittstemperaturens växlingar sedan tusen år tillbaka (bilden) ser att det var kallare än någonsin – före och efter – ungefär vid häxmorden i Ångermanland. Inget lidande är värre än kylan – om nordbor hade fått designa helvetet så hade det inte varit varmt utan isande kallt – och den uppemot en grad Celsius som temperaturen sjunkit på ett århundrade med åtföljande missväxtår och andra plågor var säkert nog för att övertyga människorna om att Gud krävde att de beslutsamt bestraffade sig själva eller särskilda syndabockar, i det här fallet kvinnor.

Att det faktiskt var väldigt kallt just de åren bevisas också av att Karl X Gustavs trupper år 1658 kunde tåga på isen över Bälten för att nedgöra danskarna och införliva Blekinge, Skåne, Halland, Bohuslän och Trondheims län med Sverige.

Nu oroar sig världen för att Gud ska skicka en ny straffdom mot människan i form av en temperaturhöjning som skulle föra världen i närheten av den medeltida värmeperioden när Grönland, troligen på goda grunder, fick sitt namn och segelkunniga islänningar reste västerut därifrån för att upptäcka Amerika som de kallade Vinland.

Är det ansvarslöst att undra om det verkligen vore så skadligt som det påstås att få vikingatidens temperatur tillbaka? Jag vet vad den etablerade expertisen har för uppfattning men jag vet också hur den dåtida etablerade expertisen såg på häxeriutbrottet kring 1670. Jag kan tänka mig hur det kändes att tillhöra den skeptiska minoritet som inte trodde på häxor, de som kanske kallades häxeriförnekare och magifober.  

Patrik Engellau