Moderaten Lars Beckman får ”skarp kritik” (det är vad det brukar kallas när socialdemokratiska högdjur som Annika Strandhäll och ett fåtal andra likasinnade skriver arga inlägg på sociala medier ) för att han sagt att det var vita män som byggde Sverige. Så får man inte säga idag. Trots att det är sant. Naturligtvis var det vita män som byggde Sverige, om än inte ensamma utan tillsammans med vita kvinnor.

Skulle Strandhäll bli lika hysterisk om någon sa att icke-vita män hade byggt Somalia och Indien? Naturligtvis inte. Det är vitheten som skaver. Den förhatliga vitheten som aldrig får omtalas annat än i negativa ordalag.

Annika Strandhäll är så upprörd över att någon kan ha fräckheten att yttra sanningen om de vita svenskarnas hårda arbete att hon hänvisar till ett yttrande av en sommarpratande polis av utländsk härkomst. Han påstår grötmyndigt att vita män varit privilegierade från första stund och därmed inte har behövt anstränga sig.

Han kunde naturligtvis inte ha mer fel om han så försökte. Att vara vit har aldrig inneburit något särskilt privilegium i Sverige, eftersom i princip alla svenskar varit vita ända fram till modern tid. Det var vitt från norr till söder, och de fattiga var lika vita som de stenrika. Det här kan vem som helst förstå, så jag förstår inte riktigt poängen i att försöka förneka det. Eller tror Annika Strandhäll, som uppenbarligen håller med den okunnige polisen, att Sverige byggdes av kineser? Turkar? Eritreaner? Ugandier?

Själv stammar jag från en släkt av bland annat backstugusittare, indelta soldater och torpare. De flesta av dem var mycket fattiga människor som arbetade och slet från ottan till sena kvällen och fick dagligen kämpa hårt för brödfödan. De kände lycka och förnöjelse om det stod en karott potatis på bordet vid middagstid och jublade om det fanns en fläskbit eller en sillrumpa därtill.

Det är min historia, mina rötter och det är rötter som jag delar med många, många vita svenskar – kanske majoriteten. De som har mage att påstå att vi är privilegierade på grund av vår hudfärg är direkt oanständiga och deras påståenden en kränkning mot hela vår historia och vårt kulturarv.

En annan som glatt delar polisens tweet är den Irakfödda journalisten Elaf Ali. I hennes värld är vitheten en garant för en gräddfil genom livet. Hon förstår inte ens att hennes egen karriär bevisar hur grundlöst påståendet är. Själv är hon nämligen rejält privilegierad och har, trots att hon endast är 32 år, redan varit programledare på SVT, krönikör på Expressen och gett ut en bok.

Om det vore så svårt för icke-vita att slå sig fram i det svenska samhället, som det ständigt påstås, så skulle hon redan tidigt tryckts ner, fösts undan, tilldelats obetydliga arbeten utan tillgång till några plattformar. Istället har hon erbjudits möjligheter som få andra och uttrycker sin ”tacksamhet” genom att spotta på vår historia. Det är inte så lite magstarkt, det.

Nu kan man i och för sig inte räkna med några djupare tankar från hennes sida, för om man ögnar igenom hennes Twitterkonto står det snabbt klart att Elaf Ali inte besitter något större mått av mognad. På sin Twitter skriver hon förnöjt att ”Ibland sätter jag skorna på sätet mittemot bara för att en äldre person ska säga åt mig att ta ner dem så jag kan känna mig ung och vild igen.” och när följare reagerar och påpekar att det är ett kasst beteende lindar hon offerkoftan tätare runt kroppen och svarar att de är ”rassiga”.

Jo, tjena. Ursäkta mig, men hur töntig kan en människa bli?

Det mest beklämmande är dock inte Elaf Alis stendumma trams, eller ens den sommarpratande polisens kränkande uttalande, utan det faktum att de här människorna uppenbarligen står uppsatta på Annika Strandhälls lista över goda förebilder. Det är, för att använda Strandhälls egen store ledares favorituttryck, fullkomligt oacceptabelt.

BILD: Svenska byggnadsarbetare och målare, Falköping.