Vem ser vårt existentiella lidande? Vem intresserar sig för vad som händer i Sverige med människor som ser sitt land förändras till oigenkännlighet? Vem försöker förstå hur det är att inte länge känna sig hemma i sitt eget land? Hur det är att få höra att ens identitet tillhör alla som kommer hit? Hur det är att förväntas acceptera att den värld vi föddes i och som vi trodde vi skulle få leva i inte längre ska få finnas? (Får vi finnas? Får vi ha ett eget hem?) Det existentiella lidandet är ett reellt lidande. Och det handlar inte om ”hat” eller ”rädsla”. Det handlar om sorg och förtvivlan.

De flesta svenska journalister och opinionsbildare är totalt blinda inför svenskarnas existentiella lidande. De ser flyktingarnas lidande, minoriteternas lidande, de andras lidande: Svenskarnas lidande ser de inte.

Många svenskar upplever idag att deras livsutrymme minskar. De upplever att de är på väg att jagas bort från sitt eget land. (Alla känner inte så, men många.) De undviker att besöka vissa gator, torg, badplatser och kanske campingplatser för att slippa möta sin sorg och förtvivlan. Andra censurerar sina känslor. De erkänner inte för sig själva att förändringarna är obehagliga. Många svenskar upplever också att deras identitet håller på att tas ifrån dem. För vad betyder det att ”vara svensk” när en stor mängd människor som kommit hit från kulturer som är väsensskilda från vår egen nu ska vara lika svenska som de som bott här i generationer eller som sedan länge identifierar sig med Sverige och har integrerats i den svenska kulturen? Är vår svenskhet inte mer värd än så?

När vänstern ska beskriva de invandringskritiska svenskarnas känsloliv talar de bara om ”hat” (ibland om ”rädsla” också). Det är ett sätt att göra känslorna illegitima. Hat förknippar vi med patologiska överreaktioner. Det är den som hatar som är problemet, inte det som hatet riktas mot. Notera att ordet ”vrede” aldrig används i sammanhanget eftersom det däremot signalerar närvaron av en motiverande orsak till ilskan. Det är samma sak med begreppet ”sorg”. Ingen talar om svenskarnas sorg eller om deras förtvivlan. Det är känslor som inte går att vifta bort på samma sätt. Människor är inte sorgsna utan en orsak. Och som humanister känner vi svenskar instinktivt att det där med sorg är något som måste tas på allvar.

Och det är allvarligt. Det är allvarligt människor i Sverige ska behöva erfara så mycket sorg över den aktuella samhällsutvecklingen. Många svenskar mår helt enkelt dåligt av att se sitt hemland förändras till oigenkännlighet. De är bedrövade, ledsna och sorgsna. Och det här är känslor som bottnar i vår existentiella utsatthet. Det handlar om vilka vi är, var vi ska leva och hur vi ska våga tro på en framtid.

Om jag får en spik i foten utsätts jag för ett fysiskt lidande: Smärtan är kroppslig och konkret. Om en närstående blir allvarligt sjuk utsätts jag för ett psykiskt lidande: Jag blir orolig och det gör ont i själen. Ett existentiellt lidande är något mer. Det är kopplat till själva grunderna för vår tillvaro som mänskliga individer. Det handlar om hur vi identifierar oss, hur vi uppfattar vårt ursprung, var vi känner oss hemma, vad vi strävar mot, vad vi ser som meningsfullt att förverkliga.

Inom den existentialistiska filosofin (Martin Heidegger, Jean-Paul Sartre med flera) talas det mycket om den ”existentiella ångesten”. Det är den känsla av svindel vi kan erfara när alla riktmärken plötsligt är borta. Av någon anledning är vi inte lika säkra längre på vilka vi är, var vi hör hemma, vad vi ska göra av våra liv. Ett tomrum har uppstått och vi står där själva med vår tillvaro som vi måste göra något av. Men vad ska vi göra? Vad ska vi välja? Hur vet vi vad som blir bäst? Hur ska en människa leva? Vad är meningsfullt att göra? Vad är meningen med att göra något överhuvudtaget när vi i alla fall ska dö?

Och det är just precis här som kultur, identitet och historia hjälper oss att uthärda tillvarons brist på kriterier och facit. Vi är inte bara ensamma individer, vi är också flock- och kulturvarelser. Att existera i ett sammanhang med andra är att vara något mer än ett oskrivet blad som själv måste författa sin berättelse. Att ha en nationell identitet är att ha en historia och ett kulturarv. Det är också att ha en framtid där något som jag själv är en del av (typ ”Sverige”) kommer att existera bortom min egen död. Därtill har en nation eller en geografiskt förankrad kultur den fördelen att den skapar ett hem i tillvaron. Om det finns ett land där jag får känna mig hemma kan jag upprätta en skillnad mellan här och där, mellan hemma och borta. Den fysiska världen blir något mer än en betydelselös geografi. Har du ett hem har du en utgångspunkt i tillvaron. Du har också en punkt att återvända till när äventyret är över. There and back again!

Fler opinionbildare, journalister, författare och politiker måste förstå att det är ett existentiellt lidande för människor att se sitt hem förändras till oigenkännlighet. Fler måste förstå att det är ett existentiellt lidande att få sin identitet och sin historia ifrågasatt. Att det är ett existentiellt lidande att inte få känna sig hemma i sitt eget land.

Många svenskar funderar idag över vart de ska ta vägen. Var ska de kunna leva för att kunna känna sig hemma? Var ska de kunna vara sig själva utan att deras identitet och existens ifrågasätts? Många funderar också över vart Sverige egentligen är på väg. Varför pratar inga politiker om framtiden förutom när det gäller globala miljömål? Och varför ska vårt förflutna ifrågasättas och göras om? Och varför ska vi skuldbeläggas för att vi är oss själva (vita västerlänningar)? Får vi ens finnas? Får vi vara oss själva fullt ut? Vilken framtid för vårt hemland får vi föreställa oss?